Mars månad gick fruktansvärt fort.
Månaden började med att farmor kom hit på besök och hon flög hem först igår. Farmor var sjuk den första veckan och sedan blev Caesar sjuk. Därefter drog vi iväg på vår Söderhavskryssning och med hjälp av antibiotika var vi alla friska! När vi kom hem igen blev jag sjuk och sedan Caesar igen, som fortfarande är hemma från skolan. Han har bara 1.5 veckor kvar på termin 1(av 4) och sedan han har två veckors lov innan termin 2 drar igån. Jag pratade med hans lärare idag, då det känns som att han har missat nästan hela mars i skolan. Hon gav mig lugnande besked och tyckte att han lugnt kunde ta och vila upp sig lite till.
Yin och yang, sjukmånad och lyxkryssning. Ja, det är väl så det är ibland. Jag sitter just nu och tömmer min Iphone från bilder och min Olympus-kamera på bilder in i min Iphone. Många paradisstrandsbilder är det i Olympusen.
Isle of Pines, Nya Kalcedonien:
Vi börjar också så smått att fundera på vårt liv efter september, då Nickes arbetskontrakt går ut. Som det ser ut nu har förfrågningar efter han tjänster inkommit från 4 arbetsgivare på 3 olika kontinenter, vilket gör mig oerhört stolt över min käre man! Inget är klart med någon, även om ju vi så klart vet vartåt det lutar. Uppdatering kommer.
Nu fick vi ett mail från farmor som sitter på tåget hem från Arlanda. Hon skriver att det är kallt och grått i Stockholm. Jag vet att hon saknar stranden och färgerna här, men mest av allt lilla Caesar så klart. Han saknar henne väldigt mycket med!
När vi reste omkring med husbil på sydön var det en sak vi reagerade över, hur ohyfsade européer helt plötsligt verkade, efter 1.5 år här på Nya Zeeland. Jag har märkt av detta förut som resande ut i världen utanför Europa. Det där med att jag har reagerat på värmen mellan människor i andra delar av världen. Jag har även tidigare reagerat på oartigheten hos svenska barn som av någon oförklarlig anledning så sällan får lära sig att vara artiga och säga sådana där enkla saker som tack, när de får något.
På turistorterna på sydön i januari, kom vi på oss med att sakna de trevliga och varma Nya Zeeländarna(=kiwis) som ofta var i minoritet där vi befann oss. Vi märkte direkt om vi mötte kiwis på våra vandringar. Det var de som tittade oss i ögonen, gav ett leende och sa: "Heya, how ya doing." precis som vi gör här i Auckland när vi möter varandra. Däremot gör man ju inte det på samma sätt i Europa och framför allt tyskar och svenskar kändes faktiskt extra oartiga. Det var en tråkig känsla att erfara en så negativ kulturkrock mot sin egen kultur. Det kändes lite skumt, att få ett sådant tydligt kvitto på hur vi alla i familjen har förändrats av att bo här.
Den gång då vi blev bogserade in på en camping, efter att vår husbilsnyckel gått sönder, var det enbart kiwis som frågade om vi behövde hjälp med något och om vi hade grejor till middagen. Ingen person av annan nationalitet gjorde detta.
I köket på denna camping satt ett gäng tyskar vid ett av de stora borden som fanns där. Förutom det bord de satt vid hade de även belamrat det andra stora matbordet med grejor. När jag frågade(väldigt artigt och med ett stort leende så klart :) om det var någon som satt där eller om det var deras grejor, fnös de nästan åt mig och verkade tycka det var väldigt jobbigt att flytta alla sina påsar och ölflaskor därifrån. En Nya Zeeländare hade antagligen flyttat dessa grejor så fort någon av oss andra på campingen hade kommit in i köket. De skulle även ha givit oss ett stort leende, småpratat lite skojsamt samt bett om ursäkt över sin utbredning på det sätt man ofta ber om ursäkt för saker rutinmässigt här.
Den här känslan av att se och respektera varandra är oerhört trevlig att leva i. Det är ingen slump att kiwis har rykte om sig, världen runt, att vara oerhört trevliga. De ÄR det och dessutom vänliga och oerhört hjälpsamma inifrån ut. Det är skönt att umgås med folk som ler mot varandra, bekräftar varandra positivt, hjälper varandra och inte klagar över saker. Behandla andra som man själv vill bli behandlad.
Så klart träffade vi en hel del trevliga turister på vår resa med, utan tvekan. Jag tror bara att resten av världen, och inte minst vi svenskar, har en hel del att lära av den värme som finns mellan människor här. Det är ett socialt smörjmedel och det gör livet lättare och trevligare. Jag fick frågan av min syster om jag inte känner mig ensam här. Jag svarade som det är, att jag tyvärr kände mig mycket mer ensam i Sverige än här.
Låt oss kiwifiera världen mer, le mot varandra, fråga om du ser någon som behöver hjälp och ge den där ensamma äldre damen några vänliga ord. Det kan betyda mer än du tror och det gör även dig gladare, ända in i själen!
Varje år har skolan en specialvecka med boktema. Då finns böcker att köpa på skolan och hela skolan har en dag då eleverna får klä ut sig till valfri bokkaraktär. Caesar valde Emil detta år. Han var fast besluten att ha en soppterrin på huvudet, men jag hade ingen lust att skicka honom till skolan med en porslinsskål, så han fick gott nöja sig med en plåtskål. Nöjd var han ändå. :)
Hela skolan går sedan i en parad, som vi föräldrar får stanna och titta på. Himla gulligt. Alla lärarna och skolpersonal är också utklädda denna dag.
I Auckland är de flesta hus inte särskilt belysta runt jul, då julen sammanfaller med årets ljusaste dagar. Däremot älskar Nya Zeeländare amerikansk, överdådig julbelysning. I vår stadsdel finns en hel gata där alla husen är extremt ljusdekorerade. Det är rätt kul att åka runt Auckland för att leta på dessa gator och hus. I Karaka i södra Auckland har de en ljud- och ljusshow som är helt galen! Den pågår varje kväll innan jul mellan kl 21-22.30. HÄR hittar du en film från Karaka Christmas Lights.
Showen i Karaka var lite för otraditionell för min smak, även om den också var kul att se.
I år åkte vi även in till centrala Auckland(Ponsonby), för att se på den mest berömda av dessa ljusklädda gator, Franklin Road. På gatan ligger mest äldre, vackra hus som var belysta, körer sjöng och brassband spelade längs gatan.
Detta var mer min grej, vackert, roligt och stämningsfullt. Jag får fortfarande ingen julkänsla här, men en mysig kväll hade vi på Franklin Road trots det.
Varning för bildregn! :)
Älskar detta!
Ojojoj, så njutbar denna vecka har varit! Att bara hänga med Caesar, ta sovmorgon, långa frukostar, playdater, bad på stranden, sol & värme och goda vänner. Inte illa alls.
Vi har spridit lite julstämning med kören med spelningar på några köpcentrum i Auckland.
Idag har vi dessutom fått en 7-åring i huset! Enligt honom själv har han väntat jääättelänge på att bli 7 år. :) Dagen har varit toppen!
Sång och frukost på sängen så klart. Pokemon - wihooo!
Playdate, äventyrsgolf och lunch med pappa. Det är så kul att hitta på saker med Caesar ännu mera när han börjar bli äldre.
Dagen avslutades med en mexikansk middag hos fina sydafrikanska/multinationella vänner. Vi tog med efterrätten. Här på Nya Zeeland har man som tradition att "bring a plate" när man blir bortbjuden. Alla gäster tar med sig något till middagen. Vi erbjöd oss att ta med efterrätt och bakade en svensk jordgubbstårta då vi också hade en födelsedag att fira. Det är ju mitt i jordgubbssäsongen här dessutom.
Caesar ville dekorera med ljusen och då räckte det inte med 7 ljus, symmetriskt skulle det visst vara.
Caesar hade sin sista skoldag igår i årskurs 2. Jag kunde inte vara med, då vi sjöng med kören på Auckland hospital samtidigt. Direkt efter skolan slutade klockan 12 var Caesar bjuden på kalas ute i en lekpark vid stranden. En kompis körde honom till kalaset. När jag var på väg för att hämta honom hade jag sådan sommarlovskänsla! Jag hade den betydligt mer än Caesar, då detta är mitt första hellediga sommarlov på många, många år. Jag jobbade alltid på loven från jag var typ 12 år gammal.
På kvällen igår var vi ut ett 15-tal mammor från Caesars skola. Middag och drinkar stod på menyn och mycket fniss. :)
Caesar hade även sitt kalas förra helgen. Här kan man hyra en lite biolokal om man är minimum 20 personer. Caesar bjöd sina kompisar på filmen Trolls. Därefter blev det pizza och lite annat i restaurangen på vår lokala söta biograf.
Glad kille!
Glada kompisar. Det var ett mycket trevligt kalas!
Denna vecka har varit full av fart och trevligheter. Mycket spelningar med kören, barnkalas, baby shower, fika med kompisar, playdates och så har jag också kikat på 6 hus. Vi betalar dyr hyra för vårt underbara hus och vi skulle vilja se vad vi kan få i lägre prisklasser. Vi ska kika vidare när vi kommer tillbaka från sydön i januari.
Vissa dagar får jag liksom nypa mig för att det är overkligt vackert här under de gnistrande sommardagarna. Vi har köpt nyckel till skolpoolen och invigt den med efter skolan igår. Så himla skönt! I havet är det små rosa maneter, som jag är rädd bränns. Däremot är det fullt med folk som badar hela tiden, så de kan väl inte vara så farliga antar jag.
Här bor vi liksom - overkligt fortfarande!
Härliga vyer från gårdagens morgonpromenad!
En skolklass som var på utflykt vid stranden. Det är bara 7 dagar kvar i skolan innan sommarlovet sätter igång!
Det här är sjukt nog ett jultecken här, då Pohutukawa-träden kallas New Zealands Christmas trees, då de alltid blommar så härligt rött över julen.
Körhelgen började egentligen tidig lördag morgon, men min lilla familj åkte redan på fredag kväll och bodde på underbart mysiga Sandi´s BnB i Rotorua.
Vi blev inkvarterade in ett litet poolhus med egen uteplats, frukosten som serverades var fantastisk och vi hade den stora poolen helt för oss själva. Vilket underbart ställe, dit kommer vi klart att återvända.
På lördag förmiddag började vi leta oss ut till Othawa Marae som låg vackert vid Rotorua-sjön. Vad är då en marae(uttalas maraj)?
Marae är ett slags andlig samlingsplats för de polynesiska kulturerna, men de lever mestadels kvar hos den maoriska ursprungsbefolkningen som idag utgör ca 14% av befolkningen på Nya Zeeland. Maorierna är ett väldigt stolt folk som lever tätt samman med sina äldre traditioner fortfarande. Maraen kallas själva landet där det ofta ligger stora samlingslokaler på. Det är både en andlig plats och en samlingsplats för de stora släkterna.
Man får inte beträda en marae utan att ha blivit inbjuden, vilket kan vara väldigt bra att veta som turist, så vi fick vänta utanför tills hela kören var på plats. Sedan blev vi inkallade och gick in i en procession där vi kvinnor gick först och männen efteråt.
Väl inne i samlingslokalen gick vi igenom en välkomstrit som kallas Powhiri. Vi blev välkomnade med tal och sång och Tony som talar maori höll ett tal tillbaka och sedan sjöng vi en sång vi hade lärt oss speciellt för detta tillfälle. Det var riktigt coolt.
Sedan var det dags att fixa lunch innan vi åkte till kyrkan där vår konsert skulle hållas. Där gick vi igenom programmet och övade lite. Konserten på kvällen gick bra och det blev en riktigt härlig kväll!
Efter konserten åkte vi till maraen för sen middag, lite eftersnack och sömn. Att sova i en sovsal med 30 samoaner åldrarna 2-75 var spännande. Det är många tonåringar i kören och de satt uppe och pratade till 1 på natten. Kl 6 vaknade jag av att pensionärerna i gänget(några av medlemmarnas föräldrar) hade vaknat och pratade.
Vi deltog i en lååångdragen gudstjänst på söndagen och sedan åkte jag, Niklas och Caesar och kikade på Redwoods-skogen, hälsade på tomten och såg ett par av de vackra sjöarna som finns vid Rotorua. Trots att vi har varit i Rotorua ett antal gånger, finns det alltid nya saker att se och göra där.
Förra veckan anordnade jag och mina två kollegor i skolans PTA två diskon för hela skolan. Det var första gången vi skulle ordna detta och ingen av oss har någonsin besökt ett barndisko förut, åtminstone inte i vuxen ålder. På grund av lite missförstånd kom vi fram till att ingen av oss hade ordnat varken dekorationer, en MC som kunde ordna lekar eller något annat inför diskot, förutom mat, godis och försäljningsgrejor. Detta var två dagar innan diskot, så vi fick lite panik.
Då blev vi lite mer fokuserade och jag fixade från morgonen till kvällen under två dagar. Torsdag morgon kollade jag in lokalen och planerade dekorationerna. Anna fixade världens bästa MC och vi anordnade ett photo booth på diskot, som blev väldigt lyckat och populärt framför allt på diskot för de äldre barnen.
Som tur var blev kvällen hellyckad på alla plan faktiskt och vi har fått jättemycket positiv feedback efter denna kväll. Då var det helt klart värt slitet och paniken. Nästa år kommer vi nog vara lite mer välorganiserade och dessutom rutinerade. :)
Jag och min kompis Anna testar vårt photo booth.
Farmor ville åka till Matakana market, i byn Matakana, en timme norr om Auckland. Vi åker inte dit så ofta då det ligger på fel sida av stan för oss, men vi var så tacksamma att hon tjatade dit oss. Nu börjar den här perioden när man är alldeles salig av att få bo här, där varje helg är som en lång semester i ett grönt och mysigt paradis.
När jag tittar på bilderna jag ser hemifrån i november har jag helt klart svårt att se mig bo så mörkt och grått igen. Livet blir lättare av skönare väder, jag är så mycket piggare av en vinter utan mörker och slipper längta bort från den hela tiden.
Sidospår...hipstermarknad deluxe. Galetter med fårost, ekologiskt mandelsmör, ekologiska grönsaker som är supersnyggt upplagda, lekplatser tillverkade av återvunnet material och oerhört bra musiker som spelar medan man avnjuter en flat White vid ån.
Kålhuvuden som typ var 50 cm i diameter!
Här finns förutom lördagsmarknaden små designboutiquer, konsthandlare, smyckeskonstnärer, vinbarer, en äldre biograf, en ostronrestaurang med mera. Här kan man också lämna sin hund på dagis medan man besöker marknaden.
Det pågick även ett par till marknader denna lördag, en kyrkomarknad där man kan köpa maskkiss tror jag? De gillar sina maskodlingar här på Nya Zeeland. I Caesars skola har dom också en maskodling som dom matar med gamla matrester och som hjälper till på skolans odlingar som barnen får vara med och jobba i. De har fruktträd och grönsaker och säljer det dom skördar på skolan.
Lunch med havsutsikt, en pumpa- och fårostsallad innan vandringen. Den här dagen var verkligen späckad.
Vi provar oss igenom Aucklands regionalparker, en efter en. Vi har besökt ca 15 av dom än så länge. Ett par av dom är ju gigantiska och erbjuder flerdagarsvandringar och en hemskt massa vandringsspår. Dessa besöker vi om och om igen, men vi ser även till att avverka nya då och då. Målet är att ha vandrat i alla regionalparker.
Scandrett regional park denna gång, en av de mindre vi har besökt med två-tre vandringsleder på vardera 30-60 minuter.
Parken låg vackert vid en fin strand, där det fanns stugor att hyra och en äldre bondgård, en av de första när européerna bosatte sig runt Auckland, som var väl bevarad.
