När vi reste omkring med husbil på sydön var det en sak vi reagerade över, hur ohyfsade européer helt plötsligt verkade, efter 1.5 år här på Nya Zeeland. Jag har märkt av detta förut som resande ut i världen utanför Europa. Det där med att jag har reagerat på värmen mellan människor i andra delar av världen. Jag har även tidigare reagerat på oartigheten hos svenska barn som av någon oförklarlig anledning så sällan får lära sig att vara artiga och säga sådana där enkla saker som tack, när de får något.
På turistorterna på sydön i januari, kom vi på oss med att sakna de trevliga och varma Nya Zeeländarna(=kiwis) som ofta var i minoritet där vi befann oss. Vi märkte direkt om vi mötte kiwis på våra vandringar. Det var de som tittade oss i ögonen, gav ett leende och sa: "Heya, how ya doing." precis som vi gör här i Auckland när vi möter varandra. Däremot gör man ju inte det på samma sätt i Europa och framför allt tyskar och svenskar kändes faktiskt extra oartiga. Det var en tråkig känsla att erfara en så negativ kulturkrock mot sin egen kultur. Det kändes lite skumt, att få ett sådant tydligt kvitto på hur vi alla i familjen har förändrats av att bo här.
Den gång då vi blev bogserade in på en camping, efter att vår husbilsnyckel gått sönder, var det enbart kiwis som frågade om vi behövde hjälp med något och om vi hade grejor till middagen. Ingen person av annan nationalitet gjorde detta.
I köket på denna camping satt ett gäng tyskar vid ett av de stora borden som fanns där. Förutom det bord de satt vid hade de även belamrat det andra stora matbordet med grejor. När jag frågade(väldigt artigt och med ett stort leende så klart :) om det var någon som satt där eller om det var deras grejor, fnös de nästan åt mig och verkade tycka det var väldigt jobbigt att flytta alla sina påsar och ölflaskor därifrån. En Nya Zeeländare hade antagligen flyttat dessa grejor så fort någon av oss andra på campingen hade kommit in i köket. De skulle även ha givit oss ett stort leende, småpratat lite skojsamt samt bett om ursäkt över sin utbredning på det sätt man ofta ber om ursäkt för saker rutinmässigt här.
Den här känslan av att se och respektera varandra är oerhört trevlig att leva i. Det är ingen slump att kiwis har rykte om sig, världen runt, att vara oerhört trevliga. De ÄR det och dessutom vänliga och oerhört hjälpsamma inifrån ut. Det är skönt att umgås med folk som ler mot varandra, bekräftar varandra positivt, hjälper varandra och inte klagar över saker. Behandla andra som man själv vill bli behandlad.
Så klart träffade vi en hel del trevliga turister på vår resa med, utan tvekan. Jag tror bara att resten av världen, och inte minst vi svenskar, har en hel del att lära av den värme som finns mellan människor här. Det är ett socialt smörjmedel och det gör livet lättare och trevligare. Jag fick frågan av min syster om jag inte känner mig ensam här. Jag svarade som det är, att jag tyvärr kände mig mycket mer ensam i Sverige än här.
Låt oss kiwifiera världen mer, le mot varandra, fråga om du ser någon som behöver hjälp och ge den där ensamma äldre damen några vänliga ord. Det kan betyda mer än du tror och det gör även dig gladare, ända in i själen!
Körhelgen började egentligen tidig lördag morgon, men min lilla familj åkte redan på fredag kväll och bodde på underbart mysiga Sandi´s BnB i Rotorua.
Vi blev inkvarterade in ett litet poolhus med egen uteplats, frukosten som serverades var fantastisk och vi hade den stora poolen helt för oss själva. Vilket underbart ställe, dit kommer vi klart att återvända.
På lördag förmiddag började vi leta oss ut till Othawa Marae som låg vackert vid Rotorua-sjön. Vad är då en marae(uttalas maraj)?
Marae är ett slags andlig samlingsplats för de polynesiska kulturerna, men de lever mestadels kvar hos den maoriska ursprungsbefolkningen som idag utgör ca 14% av befolkningen på Nya Zeeland. Maorierna är ett väldigt stolt folk som lever tätt samman med sina äldre traditioner fortfarande. Maraen kallas själva landet där det ofta ligger stora samlingslokaler på. Det är både en andlig plats och en samlingsplats för de stora släkterna.
Man får inte beträda en marae utan att ha blivit inbjuden, vilket kan vara väldigt bra att veta som turist, så vi fick vänta utanför tills hela kören var på plats. Sedan blev vi inkallade och gick in i en procession där vi kvinnor gick först och männen efteråt.
Väl inne i samlingslokalen gick vi igenom en välkomstrit som kallas Powhiri. Vi blev välkomnade med tal och sång och Tony som talar maori höll ett tal tillbaka och sedan sjöng vi en sång vi hade lärt oss speciellt för detta tillfälle. Det var riktigt coolt.
Sedan var det dags att fixa lunch innan vi åkte till kyrkan där vår konsert skulle hållas. Där gick vi igenom programmet och övade lite. Konserten på kvällen gick bra och det blev en riktigt härlig kväll!
Efter konserten åkte vi till maraen för sen middag, lite eftersnack och sömn. Att sova i en sovsal med 30 samoaner åldrarna 2-75 var spännande. Det är många tonåringar i kören och de satt uppe och pratade till 1 på natten. Kl 6 vaknade jag av att pensionärerna i gänget(några av medlemmarnas föräldrar) hade vaknat och pratade.
Vi deltog i en lååångdragen gudstjänst på söndagen och sedan åkte jag, Niklas och Caesar och kikade på Redwoods-skogen, hälsade på tomten och såg ett par av de vackra sjöarna som finns vid Rotorua. Trots att vi har varit i Rotorua ett antal gånger, finns det alltid nya saker att se och göra där.
Nästa helg ska Auckland Gospel Choir på körresa till Rotorua, dit vi har blivit inbjudna för att ha en konsert samt medverka i en gudstjänst. Det är 5 olika kyrkor i området som har gått samman om vår inbjudan och vi har även blivit inbjudna att bo i en av de lokala maraen, vilket känns oerhört häftigt, antagligen once in a lifetime experience.
En marae är ett andligt samlingshus som används i de polynesiska kulturerna och här på Nya Zeeland är de framför allt en del av den maoriska kulturen. Maraerna används för olika typer av sociala och andliga tillställningar och man måste som besökare bli inbjuden för att få komma in i en marae. Marae:rna hålls vanligtvis rätt slutna för icke inbjudna och det känns som ett oerhört privilegium att få vara del i denna inbjudan.
Vi kommer alltså delta i en välkomstrit som kallas Pōwhiri, som vanligtvis innehåller en krigsdans, tal och sång. Vi kommer lära oss en sång som vår del i Pōwhiri:n. Man kan uppleva maori-kultur även som turist, men den är begränsad till ett fåtal platser och att få ta del av en autentisk ritual samt att få sova i en marae känns hur coolt som helst!
Min fina kör!
Man får ju så mycket roliga frågor om Sverige när man bor här. Nu senast har visst Flogstaskriket nått Nya Zeeland. :)
När den första missionären landsteg Samoa på 1800-talet blev han uppäten. Ö-nationerna i Stilla havet har en lång historia av kannibalism. Man ansågs få kraften och visdomen i de människor man åt upp.
För det andra gänget som landsteg gick det bättre, otroligt bra dessutom. I den samoanska folkloren fanns det en profetia om att det skulle komma en ny religion utifrån som man skulle anamma, så när de kristna missionärerna ville sprida ordet passade det perfekt in i denna profetia. De välkomnades alltså med öppna armar.
Bilden nedan är från den stora katedralen i centrala Apia.
Idag anses 98% av Samoas befolkning vara aktivt kristna. Trots att jag visste att samoaner är extremt religiösa blev jag helt chockad över antalet monumentala kyrkor som fanns på Samoa. De är överallt, verkligen överallt! På en by med 250 invånare är det helt normalt att det finns två kyrkor i storleken enligt bilden nedan och ofta större och ännu tjusigare. En extremt stor andel av landets BNP måste gå åt till detta, för de är nybyggda och oerhört påkostade. Det gäller liksom att bräcka grannbyn.
Min samoanska körledare Simon har varit kommunpolitiker de senaste 3 åren, men nu som 27-åring ska även han starta en egen kyrka. Det ska bli spännande att följa honom i den resan. Även i Auckland finns det väldigt många kyrkor som riktar sig till samoaner och de övriga ö-nationerna, som alla är djupt kristna länder. Den sociala pressen att leva ett aktivt kristet liv är ju också oerhört stor, då man lever tight i de här storfamiljerna och alla går ju i kyrkan. Det är nog lätt att bli lite ensam om man väljer ett ateistiskt liv gissar jag på.
En annan väldigt exotisk sak är att man begraver sina familjemedlemmar framför huset. Ser ni gravarna vid huset på bilden ovan? Smått ofräscht kände jag först, men sedan tänkte jag att det är vackert att vilja hålla deras andar nära sig även i döden. Vi har ju en sådan rädsla för döden i vårt samhälle och gör allt för att hålla den ifrån oss. Den är ju ändå en del av livet. Gravarna framför huset var ofta mycket större och mer dekorerade än de här som jag lyckades fånga på bild.
Däremot kändes det konstigt när det hängde tvätt på gravarna eller då någon i huset tog eftermiddagsluren på en av dom. Det måste vara smått opraktiskt om man någon gång vill sälja huset med, men jag antar att husen på Samoa mer går i arv i släkten kanske.
Jag rekommenderar verkligen att ta del i en gudstjänst när man är på Samoa eller någon av de andra ö-nationerna. De stora kyrkorna har ofta 3-4 gudstjänster per dag och en av dessa kan vara på engelska. Vi besökte Peace Chapel i Apia och kan varmt rekommendera den kyrkan. Mycket musik och inget stelbent predikande. När vi var hölls en lång predikan om att attrahera mycket pengar i sitt liv. Det kändes också exotiskt ur ett svenskt mått mätt där det är fult att prata om pengar på ett sådant vis.
Det samoanska ordet fa´alavelave betyder social sammankomst och används för alla typer av fester och samlingar, men det står även för den samoanska känslan för kollektivet, där ekonomiska donationer till sin storfamilj, kyrkor och samhället i stort är vanligt. I genomsnitt ger samoaner bort över 17% av sin inkomst vilket är rätt extremt. Historiskt sett har samoaner i princip inte haft någon egen lön utan allt gick till det större kollektivet, eller de otroligt stora släktklanerna de lever tätt inom. Det är väldigt vackert med den generositet som finns, men det kan också vara betungande för de ofta lågbetalda samoaner som bor och arbetar här i Auckland eller i Australien.
Numera förväntas istället gåvor som ett sätt att försörja sina föräldrar när de blir gamla, vid giftermål, till fattigare släktingar med mera. Auckland är nog den största samoanska staden på ett sätt. Det bor fler samoaner här än i någon av städerna på Samoa där Apia är den största staden med 40 000 invånare.
Många samoaner migrerar hit till Nya Zeeland eller skickar hit sina barn för att få en möjlighet till högre utbildning samt en bättre ekonomisk framtid. De får då också en större möjlighet att skicka hem pengar till släktingar och pressen på många som bor här är stor. Det finns många låneinstitut i södra Auckland som enbart riktar sig till befolkning med rötter i Samoa eller någon av de andra ö-nationerna i Stilla havet. Pressen på att skicka hem pengar är så stor att det är rätt vanligt att ta stora, betungande lån för att kunna finnas där för släkten.
Tyvärr hann jag inte fota den gigantiska reklamskylt som alla åker förbi på väg mot avresan från flygplatsen på Samoa. Där visade ett stort varuhus lyxiga soffgrupper, teknik med mera och texten var typ denna: "Glöm inte att skicka pengar till er familj, så dom kan ha råd att handla detta hos oss."
Sakta, sakta förändras detta och fler yngre vågar bryta detta, då det kan innebära stora svårigheter för den egna ekonomin. Ni kan läsa lite mer om det i denna artikel från radionz.co.nz samt denna artikel i radioaustralia.net.au som även tar upp hur mycket samonaner ger till sina kyrkor, vilket osökt leder mig vidare till mitt nästa inlägg här på bloggen. Mer om Samoas extrema kyrkokultur i nästa inlägg alltså. :)
Bilder lånade från cdn.meme.am, westernunion.com och memegenerator.net
Den här veckan är en riktig PTA-vecka för mig, med mycket PTA-aktiviteter på agendan. PTA står för Parent Teacher Assocciation och är en föräldraförening som fixar en massa välgörenhetsevents runt skolan hela året för att samla in pengar till olika typer av förbättringar som behövs på skolan. På Nya Zeeland generellt är det mycket aktivt föreningsliv och det sker mycket välgörenhetsevents. När Nya Zeeland listas på länderna med störst livskvalitet i världen har jag sett fraser som: "a strong communal feeling and participation" som en del av det fina med livet på Nya Zeeland och det stämmer verkligen till 100%.
Skolan styrs lokalt av en styrelse, som är vald av skolans föräldrar. Där sitter 6 personer, varav en är lärare på skolan, några föräldrar samt lokalt knutna personer med olika typer av kompetens. Just nu håller min sons skolas styrelse på att intervjua sökande till rektorstjänsten på skolan, då vår nuvarande rektor kommer lämna oss snart.
Flyer som är gjord av mig, för veckans ladies night på torsdag kväll.
Styrelsen förser även oss i PTA-styrelsen med en önskelista på förbättringar de vill se runt skolan. Det kan vara allt från nya sporttröjor, att löparbanan runt skolan ska fixas till, ett förråd som behöver byggas eller att det behövs ett nytt skydd på skolans sandlåda.
Den här veckan har vi en filmvisning där överskottet går till skolans PTA-konto, som är mitt ansvar som kassör. Vi har även en tävling mellan klasserna som pågår just nu, ett disco för barnen i november, försäljning av konstkalendrar som är tillverkade av barnen och mycket annat. Skolans PTA samlar årligen in 180 000-360 000:-, så det är en väldigt aktiv välgörenhet som pågår. Dessa typer av föreningar finns på alla skolor i Nya Zeeland så vitt jag vet och allt bygger på föräldrars, släktingars och de boende i områdets välvilja.
Då fler och fler på skolan är inflyttade från Kina översätter vi även vårt nyhetsbrev till mandarin, så här är presentation av mig på mandarin för er som är intresserade och kunniga i mandarin.
Som den redovisningsekonom jag är känner jag ett behov av att göra bokslut, stänga detta år, räkna ihop resultatet och överföra balanserna till nästkommande år, knyta ihop säcken helt enkelt.
Varför flyttade vi till Nya Zeeland?
Vi ville bo någon annanstans i världen några år och helst utanför Europa. Dels för att vi älskar att resa och upptäcka nya kulturer och dels för att se om det är så pass mycket bättre att bo i ett lite varmare klimat än vi har hemma i Sverige.
Nya Zeeland hade med åren seglat högst upp på listan över platser vi ville till och precis då vi tänkt börja jobba med vårt flytta utomlands-projekt seglade den perfekta chansen förbi, så matchat att det knappast kan ha varit en slump.
Vad har varit bäst med flytten hit?
Förutom det perfekta klimatet är livet mer ostressat här. Våra vänner har mer tid och här värdesätter man sin fritid mycket, medan man har mindre perfekta hem och kläder än hemma. Det är helt enkelt rätt avslappnat och skönt här. Att Nya Zeeländarna är ett otroligt trevligt folk har inte gjort saken sämre.
Klimatet här med avsaknad av kyla och mörker, är resesuget så mycket mindre. Vi gillar fortfarande att resa, men jag älskar vardagen i Auckland, på ett sätt som jag aldrig har upplevt tidigare. Jag kan idag lika gärna vara hemma som att åka bort. Längta bortet är liksom borta...
Våra helger känns som en minisemester varje gång vädret tillåter, då vi är ute mycket i naturen, vandrar och ser oss omkring. Runtomkring Auckland finns oerhört många vackra naturområden. Nya Zeeland är helt enkelt oerhört vackert!
Då Caesar skulle börja skolan när vi flyttade hit, var skolan även något som lockade oss hit. Här är nivån på undervisningen hög, lärarna inte utslitna, skolan är inte i kris och kreativitetsnivån och lusten hög.
Jag gillar också det multikulturella Auckland. Bara i Caesars skolklass finns 14 nationaliteter representerade!
Vad har varit sämst med flytten hit?
Självfallet är distansen till våra nära och kära det klart sämsta med flytten hit. Det är ett stort projekt att komma på semester hit, både tidsmässigt och ekonomiskt.
Det är dyrt att resa omkring i denna del av världen, då flygbolagen inte har så stor konkurrens och hotellrummen är dyra. Dessutom har Niklas inte mer än 4 veckors semester, vilket är något han beklagar sig över så klart. Vi hoppas att han ska kunna jobba som konsult om vi stannar kvar här efter de första två åren. Då skulle det vara lättare för honom att ta ett par veckor semester till per år.
Vad har överraskat oss mest under vårt år här?
Att Nya Zeeland har blivit så pass dyrt. Framför allt är Auckland oerhört dyrt att köpa hus i. Det hus vi bor i har ett marknadspris på över 12 Mkr, vilket man får mycket mer hus för i Stockholm. Det är helt klart en bostadsbubbla här.
Vad finns det för konstiga, små skillnader mellan Nya Zeeland och Sverige som inte turister ser?
Man ser Nya Zeeländare som ett fräscht och aktivt folk, men här är andelen överviktiga mycket högre än hemma och Nya Zeeländare bara älskar friterad mat.
Nya Zeeland anses som en av de bästa länderna i världen för familjer, men något de flesta inte känner till är de oerhört stora problemen med fattigdom, missbruk, misshandel av barn samt barn som dör mellan hemmets fyra vägger på Nya Zeeland. Det gör oerhört ont att läsa om dessa tragiska fall i tidningarna här. Detta sker i mycket större utsträckning än i andra västländer. Här är Söderhavets minoriteter överrepresenterade, maorier och Islanders(invånare från Samoa, Fiji, Tonga m fl).
Vad är Nya Zeeland bättre på än Sverige?
Kaffe och mat är generellt sett mycket bättre här än hemma. Både det kött vi köper hos slaktaren och då vi går ut och äter.
Människor är mycket mjukare och vänligare än i Sverige. Man känner sig sedd här, man ser varandra i ögonen, hälsar, småpratar och det får en att känna sig båda omtyckt och inkluderad.
Inte bara är folk ytligt vänliga utan bryr sig så mycket och är hjälpsamma. Här hjälper man varandra på ett sätt jag aldrig har sett i Sverige. Det är ett vackert nationellt drag!
Chilla och njuta av livet. Här stressar man gärna inte i onödan. Stress finns här med, men man lever lite saktare än hemma och stressar inte så mycket på sin fritid. Hänga i naturen, fiska, grilla och tälta är något Nya Zeeländare gillar att göra på sin lediga tid. Det är mindre måsten och mer lust i livet här än i Sverige.
Vad är Sverige bättre på än Nya Zeeland?
Kvaltiteten på saker man köper är generellt sett mycket bättre hemma. Allt från att matberedaren är dålig till att sömmarna på kläder går upp på konstiga ställen.
Shopping och design! Wow, jag saknar shoppingen i Stockholm ibland. Affärerna hemmavid har mycket snyggare grejor, bättre kvalitet samt så är affärerna snyggare. Här ser varuhusen ut som Åhléns gjorde på 80-talet, grått, trångt och källaraktigt.
Effektivitet och teknik. Jag kan bli tokig här över onödig administration och hemsidor som inte har mobilstöd eller bara är oerhört ofunktionella. Folk tycker man är high Tech om man använder Facebook i princip...
Hus är oerhört mycket bättre konstruerade hemma, kvaliteten på våra hem är så mycket högre. Det som är lyx här är normalt hemma. Jag läste en artikel nyss där vägghängda element beskrevs som en oerhörd lyx som bara fåtalet rika Nya Zeeländare har råd med!
Ekologisk mat finns här, men den kan vara svår att hitta samt dyr.
Efter 6 nätter ute på resorter såg vi fram emot att åka tillbaka till Nadi igen, med förhoppning om att få se lite mer vardagsliv. Vi åkte den vackra båtresan genom ö-världen och hoppade på transferbussen till vårt hotell på backpackerstranden Wailoloa.
Efter en frukost på stranden gjorde vi upp eftermiddagsplaner med ett Brasilianskt/Argentinskt par som vi träffade på båten ut från Nadi. Hon arbetade på Fiji 1 år och våra söner älskade varandra och vi föräldrar var alla lika resgalna och hade dessutom gemensamma drömmar om att segla jorden runt någon dag.
Innan vi skulle träffa dom tog vi en sväng in till Nadi stad för att vandra omkring där samt att se på den lokala lördagsmarknaden. Den här killen nedan var väldigt genuin och det var en ren slump att han stod i dörren till stans största souveniraffär när vi gick förbi. :)
Det märktes tydligt, även om alla vi träffade hävdade annat, att det fanns motsättningar mellan öns traditionella Islanders och den stora indiska befolkningen som kom till ön med engelsmännen under 1800-talet. Det har tidigare skett revolutioner i landet på grund av dessa motsättningar, men alla hävdade nu att det var så lugnt så.
Jag funderar på om engelsmännen tog med sig afrikanska slavar hit med, då många var väldigt mörka och såg rätt afrikanska ut i sina drag. Inne i Nadi kändes det lite som att gå omkring i städerna i Kenya och Tanzania, lite afrikansk känsla, vilket jag gillar. Ett folkmyller på många platser och folk hade dragit på sig lördagsstassen för en tur ute på stan.
Jag måste ju bara säga att den helklädsel i leopard som fanns inne i denna bil var helt underbar och läskig på en och samma gång.
Morfarsminnen! Min morfar gick alltid omkring med sin bärbara radio på landet, eller var det min egen pappa kanske? Jag minns inte, men hur som helst var det många år sedan jag såg sådana här.
Många vackra indiska bröllopsstassar i många affärer!
Imorgon flyger vi - det känns fortfarande overkligt att kunna nå ett så exotiskt resmål på 3 timmars flygresa! Idag tvättar, städar och jobbar jag, köper myggmedel och lite annat smått och gott. Jag måste också leta på min kamera, den som jag aldrig använder längre. Jag är så lat, så lat och fotar bara med Iphone nu för tiden.
På söndag sjunger min kör för The head of state för Samoa. Det hade ju varit ytterst spännande att få vara med på. På ett sådant evenemang måste man klä sig respektfullt Samoanskt, vilket innebär lång kjol och täckta axlar för kvinnor och skjorta och långkjol för männen. Jag vet inte vad de heter, de traditionella kläderna, men de har olika specifika namn.
Här är en bild på min kör för att visa vad jag menar.
En väldigt trevlig del av livet i Auckland. Varje stadsdel med självaktning har sin egen marknad. Vår närmaste i Howick är rätt liten och familjär, medan andra är mer trendiga, andra lantliga och en del kulturellt influerade.
Vi har läst på internet en hel del om Otara market, som ligger i södra Auckland, den fattigaste och mest multikulturella delen av staden. Här bor många ur maori- och söderhavsbefolkningen.
Det blev turkisk gözleme med en massa vitlök och örter till senfrukost för min del.
Vi föll totalt för denna lite ruffa marknad, med en massa grönsaksstånd i matdelen, en del av marknaden var en prylmarknad och den sista delen en matmarknad.
Här kan man fynda tyger och blomsterkransar från söderhavsöarna, inlagd banankaka i kokosmjölk, färsk ananas. I ståndet med Manuka honung stod försäljaren hellre och spelade gitarr än sålde honung till oss. I ett hörn stod några predikanter och förkunnade Guds ord genom högtalarna. Vid matmarknaden spelade ett band söderhavsinspirerad musik och jag gav pengar till en liten tjej som hade tagit med sig sin klarinett och spelade bredvid några försäljare på marknaden.
Vi kunde även fynda musik från de olika Söderhavsöarna, bland annat en artist som hette Chuck you och en annan skiva med Cook Islands Divas.
Nej, den här t-shirten köpte vi inte! :)
En bild från den mysiga matmarknaden där det såldes allt från kaffe, donuts, turkiskt, kinesiskt, pacifika eller Island food som det brukar kallas, den maoriska hangin med mera. Vi kommer definitivt tillbaka hit!
Här såldes haj i fiskståndet, även om kanske dessa småhajar är lagliga att fiska här antar jag, så känns det inte helt etiskt att äta en så utrotningshotad fiskart.
Vi kikade sedan på kartan och hittade som vanligt i Auckland, ett stort grönområde nära, Otara Creek reserve. Vi parkerade på en gata och kom in lite fel i parken som det visade sig, då den gångväg vi vandrade blev mer och mer skitig och till slut tog den bara slut.
Vid det laget hade vi tröttnat på att försöka ta oss över floden till den sida som såg finare ut, så vi gick tillbaka till bilen igen på gatorna.
Vi blev rejält utstirrade när vi gick som helvit familj på gatorna där. Barnen i huset vi parkerade utanför vinkade och stojade. Vi var helt klart det mest exotiska inslaget där, då det i det området säkert bor befolkning med härstamning från Söderhavsöarna eller Maorierna till minst 95% att döma av vad vi såg.
Jag funderade när jag parkerade vår vita BMW där och helt ärligt hade jag aldrig låtit den stå parkerad över natten där. Auckland är en stad med lite våld, men med relativt mycket inbrott i bilar och bostäder. Den där känslan av att vara överpriviligierad och så vit är inte alltid helt bekväm. Som min körledare Simon en gång skämtsamt sa när han kramade om mig i slutet av en körövning: "Drive carefully Marie, we know you have a long way to drive to your mansion in East Auckland(det anses lite posh att bo i East Auckland)."
En av husen som kantar parken och detta var relativt välskött i jämförelse med andra bakgårdar som såg extremt skrotiga ut. Det här är verkligen en stad med rejäla inkomst- och klasskillnader tyvärr.
