När vi reste omkring med husbil på sydön var det en sak vi reagerade över, hur ohyfsade européer helt plötsligt verkade, efter 1.5 år här på Nya Zeeland. Jag har märkt av detta förut som resande ut i världen utanför Europa. Det där med att jag har reagerat på värmen mellan människor i andra delar av världen. Jag har även tidigare reagerat på oartigheten hos svenska barn som av någon oförklarlig anledning så sällan får lära sig att vara artiga och säga sådana där enkla saker som tack, när de får något.
På turistorterna på sydön i januari, kom vi på oss med att sakna de trevliga och varma Nya Zeeländarna(=kiwis) som ofta var i minoritet där vi befann oss. Vi märkte direkt om vi mötte kiwis på våra vandringar. Det var de som tittade oss i ögonen, gav ett leende och sa: "Heya, how ya doing." precis som vi gör här i Auckland när vi möter varandra. Däremot gör man ju inte det på samma sätt i Europa och framför allt tyskar och svenskar kändes faktiskt extra oartiga. Det var en tråkig känsla att erfara en så negativ kulturkrock mot sin egen kultur. Det kändes lite skumt, att få ett sådant tydligt kvitto på hur vi alla i familjen har förändrats av att bo här.
Den gång då vi blev bogserade in på en camping, efter att vår husbilsnyckel gått sönder, var det enbart kiwis som frågade om vi behövde hjälp med något och om vi hade grejor till middagen. Ingen person av annan nationalitet gjorde detta.
I köket på denna camping satt ett gäng tyskar vid ett av de stora borden som fanns där. Förutom det bord de satt vid hade de även belamrat det andra stora matbordet med grejor. När jag frågade(väldigt artigt och med ett stort leende så klart :) om det var någon som satt där eller om det var deras grejor, fnös de nästan åt mig och verkade tycka det var väldigt jobbigt att flytta alla sina påsar och ölflaskor därifrån. En Nya Zeeländare hade antagligen flyttat dessa grejor så fort någon av oss andra på campingen hade kommit in i köket. De skulle även ha givit oss ett stort leende, småpratat lite skojsamt samt bett om ursäkt över sin utbredning på det sätt man ofta ber om ursäkt för saker rutinmässigt här.
Den här känslan av att se och respektera varandra är oerhört trevlig att leva i. Det är ingen slump att kiwis har rykte om sig, världen runt, att vara oerhört trevliga. De ÄR det och dessutom vänliga och oerhört hjälpsamma inifrån ut. Det är skönt att umgås med folk som ler mot varandra, bekräftar varandra positivt, hjälper varandra och inte klagar över saker. Behandla andra som man själv vill bli behandlad.
Så klart träffade vi en hel del trevliga turister på vår resa med, utan tvekan. Jag tror bara att resten av världen, och inte minst vi svenskar, har en hel del att lära av den värme som finns mellan människor här. Det är ett socialt smörjmedel och det gör livet lättare och trevligare. Jag fick frågan av min syster om jag inte känner mig ensam här. Jag svarade som det är, att jag tyvärr kände mig mycket mer ensam i Sverige än här.
Låt oss kiwifiera världen mer, le mot varandra, fråga om du ser någon som behöver hjälp och ge den där ensamma äldre damen några vänliga ord. Det kan betyda mer än du tror och det gör även dig gladare, ända in i själen!
Körhelgen började egentligen tidig lördag morgon, men min lilla familj åkte redan på fredag kväll och bodde på underbart mysiga Sandi´s BnB i Rotorua.
Vi blev inkvarterade in ett litet poolhus med egen uteplats, frukosten som serverades var fantastisk och vi hade den stora poolen helt för oss själva. Vilket underbart ställe, dit kommer vi klart att återvända.
På lördag förmiddag började vi leta oss ut till Othawa Marae som låg vackert vid Rotorua-sjön. Vad är då en marae(uttalas maraj)?
Marae är ett slags andlig samlingsplats för de polynesiska kulturerna, men de lever mestadels kvar hos den maoriska ursprungsbefolkningen som idag utgör ca 14% av befolkningen på Nya Zeeland. Maorierna är ett väldigt stolt folk som lever tätt samman med sina äldre traditioner fortfarande. Maraen kallas själva landet där det ofta ligger stora samlingslokaler på. Det är både en andlig plats och en samlingsplats för de stora släkterna.
Man får inte beträda en marae utan att ha blivit inbjuden, vilket kan vara väldigt bra att veta som turist, så vi fick vänta utanför tills hela kören var på plats. Sedan blev vi inkallade och gick in i en procession där vi kvinnor gick först och männen efteråt.
Väl inne i samlingslokalen gick vi igenom en välkomstrit som kallas Powhiri. Vi blev välkomnade med tal och sång och Tony som talar maori höll ett tal tillbaka och sedan sjöng vi en sång vi hade lärt oss speciellt för detta tillfälle. Det var riktigt coolt.
Sedan var det dags att fixa lunch innan vi åkte till kyrkan där vår konsert skulle hållas. Där gick vi igenom programmet och övade lite. Konserten på kvällen gick bra och det blev en riktigt härlig kväll!
Efter konserten åkte vi till maraen för sen middag, lite eftersnack och sömn. Att sova i en sovsal med 30 samoaner åldrarna 2-75 var spännande. Det är många tonåringar i kören och de satt uppe och pratade till 1 på natten. Kl 6 vaknade jag av att pensionärerna i gänget(några av medlemmarnas föräldrar) hade vaknat och pratade.
Vi deltog i en lååångdragen gudstjänst på söndagen och sedan åkte jag, Niklas och Caesar och kikade på Redwoods-skogen, hälsade på tomten och såg ett par av de vackra sjöarna som finns vid Rotorua. Trots att vi har varit i Rotorua ett antal gånger, finns det alltid nya saker att se och göra där.
Nästa helg ska Auckland Gospel Choir på körresa till Rotorua, dit vi har blivit inbjudna för att ha en konsert samt medverka i en gudstjänst. Det är 5 olika kyrkor i området som har gått samman om vår inbjudan och vi har även blivit inbjudna att bo i en av de lokala maraen, vilket känns oerhört häftigt, antagligen once in a lifetime experience.
En marae är ett andligt samlingshus som används i de polynesiska kulturerna och här på Nya Zeeland är de framför allt en del av den maoriska kulturen. Maraerna används för olika typer av sociala och andliga tillställningar och man måste som besökare bli inbjuden för att få komma in i en marae. Marae:rna hålls vanligtvis rätt slutna för icke inbjudna och det känns som ett oerhört privilegium att få vara del i denna inbjudan.
Vi kommer alltså delta i en välkomstrit som kallas Pōwhiri, som vanligtvis innehåller en krigsdans, tal och sång. Vi kommer lära oss en sång som vår del i Pōwhiri:n. Man kan uppleva maori-kultur även som turist, men den är begränsad till ett fåtal platser och att få ta del av en autentisk ritual samt att få sova i en marae känns hur coolt som helst!
Min fina kör!
Man får ju så mycket roliga frågor om Sverige när man bor här. Nu senast har visst Flogstaskriket nått Nya Zeeland. :)
När den första missionären landsteg Samoa på 1800-talet blev han uppäten. Ö-nationerna i Stilla havet har en lång historia av kannibalism. Man ansågs få kraften och visdomen i de människor man åt upp.
För det andra gänget som landsteg gick det bättre, otroligt bra dessutom. I den samoanska folkloren fanns det en profetia om att det skulle komma en ny religion utifrån som man skulle anamma, så när de kristna missionärerna ville sprida ordet passade det perfekt in i denna profetia. De välkomnades alltså med öppna armar.
Bilden nedan är från den stora katedralen i centrala Apia.
Idag anses 98% av Samoas befolkning vara aktivt kristna. Trots att jag visste att samoaner är extremt religiösa blev jag helt chockad över antalet monumentala kyrkor som fanns på Samoa. De är överallt, verkligen överallt! På en by med 250 invånare är det helt normalt att det finns två kyrkor i storleken enligt bilden nedan och ofta större och ännu tjusigare. En extremt stor andel av landets BNP måste gå åt till detta, för de är nybyggda och oerhört påkostade. Det gäller liksom att bräcka grannbyn.
Min samoanska körledare Simon har varit kommunpolitiker de senaste 3 åren, men nu som 27-åring ska även han starta en egen kyrka. Det ska bli spännande att följa honom i den resan. Även i Auckland finns det väldigt många kyrkor som riktar sig till samoaner och de övriga ö-nationerna, som alla är djupt kristna länder. Den sociala pressen att leva ett aktivt kristet liv är ju också oerhört stor, då man lever tight i de här storfamiljerna och alla går ju i kyrkan. Det är nog lätt att bli lite ensam om man väljer ett ateistiskt liv gissar jag på.
En annan väldigt exotisk sak är att man begraver sina familjemedlemmar framför huset. Ser ni gravarna vid huset på bilden ovan? Smått ofräscht kände jag först, men sedan tänkte jag att det är vackert att vilja hålla deras andar nära sig även i döden. Vi har ju en sådan rädsla för döden i vårt samhälle och gör allt för att hålla den ifrån oss. Den är ju ändå en del av livet. Gravarna framför huset var ofta mycket större och mer dekorerade än de här som jag lyckades fånga på bild.
Däremot kändes det konstigt när det hängde tvätt på gravarna eller då någon i huset tog eftermiddagsluren på en av dom. Det måste vara smått opraktiskt om man någon gång vill sälja huset med, men jag antar att husen på Samoa mer går i arv i släkten kanske.
Jag rekommenderar verkligen att ta del i en gudstjänst när man är på Samoa eller någon av de andra ö-nationerna. De stora kyrkorna har ofta 3-4 gudstjänster per dag och en av dessa kan vara på engelska. Vi besökte Peace Chapel i Apia och kan varmt rekommendera den kyrkan. Mycket musik och inget stelbent predikande. När vi var hölls en lång predikan om att attrahera mycket pengar i sitt liv. Det kändes också exotiskt ur ett svenskt mått mätt där det är fult att prata om pengar på ett sådant vis.
Det samoanska ordet fa´alavelave betyder social sammankomst och används för alla typer av fester och samlingar, men det står även för den samoanska känslan för kollektivet, där ekonomiska donationer till sin storfamilj, kyrkor och samhället i stort är vanligt. I genomsnitt ger samoaner bort över 17% av sin inkomst vilket är rätt extremt. Historiskt sett har samoaner i princip inte haft någon egen lön utan allt gick till det större kollektivet, eller de otroligt stora släktklanerna de lever tätt inom. Det är väldigt vackert med den generositet som finns, men det kan också vara betungande för de ofta lågbetalda samoaner som bor och arbetar här i Auckland eller i Australien.
Numera förväntas istället gåvor som ett sätt att försörja sina föräldrar när de blir gamla, vid giftermål, till fattigare släktingar med mera. Auckland är nog den största samoanska staden på ett sätt. Det bor fler samoaner här än i någon av städerna på Samoa där Apia är den största staden med 40 000 invånare.
Många samoaner migrerar hit till Nya Zeeland eller skickar hit sina barn för att få en möjlighet till högre utbildning samt en bättre ekonomisk framtid. De får då också en större möjlighet att skicka hem pengar till släktingar och pressen på många som bor här är stor. Det finns många låneinstitut i södra Auckland som enbart riktar sig till befolkning med rötter i Samoa eller någon av de andra ö-nationerna i Stilla havet. Pressen på att skicka hem pengar är så stor att det är rätt vanligt att ta stora, betungande lån för att kunna finnas där för släkten.
Tyvärr hann jag inte fota den gigantiska reklamskylt som alla åker förbi på väg mot avresan från flygplatsen på Samoa. Där visade ett stort varuhus lyxiga soffgrupper, teknik med mera och texten var typ denna: "Glöm inte att skicka pengar till er familj, så dom kan ha råd att handla detta hos oss."
Sakta, sakta förändras detta och fler yngre vågar bryta detta, då det kan innebära stora svårigheter för den egna ekonomin. Ni kan läsa lite mer om det i denna artikel från radionz.co.nz samt denna artikel i radioaustralia.net.au som även tar upp hur mycket samonaner ger till sina kyrkor, vilket osökt leder mig vidare till mitt nästa inlägg här på bloggen. Mer om Samoas extrema kyrkokultur i nästa inlägg alltså. :)
Bilder lånade från cdn.meme.am, westernunion.com och memegenerator.net
Imorgon flyger vi - det känns fortfarande overkligt att kunna nå ett så exotiskt resmål på 3 timmars flygresa! Idag tvättar, städar och jobbar jag, köper myggmedel och lite annat smått och gott. Jag måste också leta på min kamera, den som jag aldrig använder längre. Jag är så lat, så lat och fotar bara med Iphone nu för tiden.
På söndag sjunger min kör för The head of state för Samoa. Det hade ju varit ytterst spännande att få vara med på. På ett sådant evenemang måste man klä sig respektfullt Samoanskt, vilket innebär lång kjol och täckta axlar för kvinnor och skjorta och långkjol för männen. Jag vet inte vad de heter, de traditionella kläderna, men de har olika specifika namn.
Här är en bild på min kör för att visa vad jag menar.
En väldigt trevlig del av livet i Auckland. Varje stadsdel med självaktning har sin egen marknad. Vår närmaste i Howick är rätt liten och familjär, medan andra är mer trendiga, andra lantliga och en del kulturellt influerade.
Vi har läst på internet en hel del om Otara market, som ligger i södra Auckland, den fattigaste och mest multikulturella delen av staden. Här bor många ur maori- och söderhavsbefolkningen.
Det blev turkisk gözleme med en massa vitlök och örter till senfrukost för min del.
Vi föll totalt för denna lite ruffa marknad, med en massa grönsaksstånd i matdelen, en del av marknaden var en prylmarknad och den sista delen en matmarknad.
Här kan man fynda tyger och blomsterkransar från söderhavsöarna, inlagd banankaka i kokosmjölk, färsk ananas. I ståndet med Manuka honung stod försäljaren hellre och spelade gitarr än sålde honung till oss. I ett hörn stod några predikanter och förkunnade Guds ord genom högtalarna. Vid matmarknaden spelade ett band söderhavsinspirerad musik och jag gav pengar till en liten tjej som hade tagit med sig sin klarinett och spelade bredvid några försäljare på marknaden.
Vi kunde även fynda musik från de olika Söderhavsöarna, bland annat en artist som hette Chuck you och en annan skiva med Cook Islands Divas.
Nej, den här t-shirten köpte vi inte! :)
En bild från den mysiga matmarknaden där det såldes allt från kaffe, donuts, turkiskt, kinesiskt, pacifika eller Island food som det brukar kallas, den maoriska hangin med mera. Vi kommer definitivt tillbaka hit!
Här såldes haj i fiskståndet, även om kanske dessa småhajar är lagliga att fiska här antar jag, så känns det inte helt etiskt att äta en så utrotningshotad fiskart.
Vi kikade sedan på kartan och hittade som vanligt i Auckland, ett stort grönområde nära, Otara Creek reserve. Vi parkerade på en gata och kom in lite fel i parken som det visade sig, då den gångväg vi vandrade blev mer och mer skitig och till slut tog den bara slut.
Vid det laget hade vi tröttnat på att försöka ta oss över floden till den sida som såg finare ut, så vi gick tillbaka till bilen igen på gatorna.
Vi blev rejält utstirrade när vi gick som helvit familj på gatorna där. Barnen i huset vi parkerade utanför vinkade och stojade. Vi var helt klart det mest exotiska inslaget där, då det i det området säkert bor befolkning med härstamning från Söderhavsöarna eller Maorierna till minst 95% att döma av vad vi såg.
Jag funderade när jag parkerade vår vita BMW där och helt ärligt hade jag aldrig låtit den stå parkerad över natten där. Auckland är en stad med lite våld, men med relativt mycket inbrott i bilar och bostäder. Den där känslan av att vara överpriviligierad och så vit är inte alltid helt bekväm. Som min körledare Simon en gång skämtsamt sa när han kramade om mig i slutet av en körövning: "Drive carefully Marie, we know you have a long way to drive to your mansion in East Auckland(det anses lite posh att bo i East Auckland)."
En av husen som kantar parken och detta var relativt välskött i jämförelse med andra bakgårdar som såg extremt skrotiga ut. Det här är verkligen en stad med rejäla inkomst- och klasskillnader tyvärr.
Jag är ju en så länge halvtidshemmafru på ett ungefär och har också läst några universitetskurser på distans den här terminen. Däremot tar mitt uppdrag som konsult slut i september och jag har inte heller tänkt läsa några kurser nästa termin. Jag tänkte passa på att istället göra mer av vad som faller mig in varje dag, röra på mig, meditera och njuta lite mer av min härliga vardag, som jag ändå har här. Jag längtar inte ett dugg hem till det dubbelarbetande, vardagsstressade, du hämtar och jag lämnar-livet vi hade hemma i Sverige. Lite mer hemmafru deluxe alltså...
När jag berättade för en av mina vänner här om att mitt uppdrag är på väg att ta slut, vilket jag hade befarat sade hon: "Men måste du jobba då?"
Jag tänkte direkt att så skulle aldrig någon av mina svenska vänner resonera. Det är klart man ska jobba, tänk på pensionen, ATP-poängen liksom. Jag sa det till min vän, att en svensk, åtminstone ingen av mina vänner i Stockholm skulle någonsin ha sagt vad hon sade till mig. Jag frågade om de aldrig blev stressade av pensionen och sådant här och hon sa det jag antog att hon skulle säga: "Nej, sånt där ordnar sig alltid."
Inget ont om att se om sitt hus, jag sparar privat och investerar jag med. Däremot är det så skönt att slippa det där neurotiska trygghetsbristtänket, som sjukt nog finns så utbrett i en av de tryggaste länderna i världen. Livet på Nya Zeeland handlar mer om att njuta, helt klart. Work smarter, not harder.
Igår var jag och tog en spontanpromenad tillsammans med en kompis och hennes lilla dotter, drack kaffe och bara njöt. Mer sånt tack och mer sånt här som på bilden nedan. Jag bara måste prova på de dagtidsföreställningar vår lokala, söta biograf har varje onsdag. High tea är vad vi kallar afternoon tea i Sverige, hembakade scones och te som ingår i biljettpriset. Fruktansvärt charmigt!
Det känns nästan skamligt, men det ska bli skamligt härligt!
Förra fredagen åkte Nicke på konferens till Sverige och är nu på väg tillbaka till oss igen.
Förra helgen hade jag gjort upp om en playdate med en kompis till mig på lördagförmiddagen för att få lite socialt liv över helgen. Hennes son också är bra kompis med Caesar. Vi hade en mycket trevlig lördagsförmiddag.
Jag vet att Caesar vill ha playdates och jag gillar mycket att träffa min tjejkompisar med, så när vi skiljdes åt från våra vänner på lördagen satte jag igång och bakade kanelbullar. Sedan skrev jag ett meddelande i vår kompisgrupps-grupp på Facebook att jag bjöd på kaffe och kanelbullar på söndag förmiddag ute i parken.
En av mina favoritsaker med att bo här är att jag kunde skriva ut ett sådant meddelande på lördagkvällen till vår grupp som består av 6 kompisar och att hela 4 av dessa tackade ja till att ses på lekplatsen vid stranden söndag förmiddag. I Stockholm hade det aldrig gått, inte bland mina vänner. Ingen hade haft tid, utan varit uppbokade sedan länge. Här gillar många att bara vara och ha obokade helger.
Som min kompis Anna som är hemmafru, förutom att hon engagerar sig i samma välgörenhetsorganisation som jag. Hon tycker alltid det är så skönt när helgerna kommer, då vardagen är så stressig med avlämning av barn på morgnarna. :) Allt är relativt.
Tillbaka till ämnet. Vi träffades och hade urmysiga timmar i parken. Vi skiljdes åt för lunch för att sammanstråla återigen på stranden på eftermiddagen för att bada och paddla kajak. Vilken underbar dag och så spontan och social.
Folk badar ju här året om, men det kändes lite som att det var höstens sista dopp. Det var uppfriskande kyligt i havet, men inget värre än vilken svensk insjö som helst i mitten av juni typ.
Jag gjorde samma sak idag igen, bakade lite kakor ikväll och bjöd över mitt gäng till oss imorgon lördag. Nu kommer 4 av mina kompisar hit med sina barn imorgon förmiddag igen. Jag bara älskar dessa goa damer!
Jag hittade inspiration från bortugal.se, som har skrivit detta roliga inlägg om hur Facebookflödet förändras när man flyttar utomlands.
Mitt Facebook-flöde består av två Nya Zeeländska flöden, ett från de personer som jag umgås med och bor nära här i östra Auckland och det andra flödet från mina samoanska körkompisar. I Auckland är det näst största språket samoan, då det bor en väldigt stor grupp samoaner här. Ge det några år, så kommer nog mandarin gå om tror jag, med tanke på alla inflyttande kineser.
Här nedan är Simon(klädd i vitt med röd blomgirlang), min underbara körledare i Auckland Gospel Choir. Han arbetar som kommunpolitiker samt pianist och pianolärare.
De olika collegen här i Auckland tävlar mot varandra i traditionell dans och Polyfest, som är en stor polynesisk festival med uppvisande av deras traditionella kultur är extremt stort. Alla är med, från ung till gammal, och deltar. Vi kunde knappt ha några körövningar i samband med detta, då inga hade tid att komma typ. För samoaner är detta extremt viktiga events.
Uppvisande av de traditionella krigartatueringarna. Dessa ser olika ut för olika släkter och de olika positioner man har i familjen om jag har förstått det hela rätt.
Återigen, stora klaner och mycket Gud. :)
Fler inlägg, detta från en 18-årig cool tjej, som hela tiden postar om sin relation till Gud, filmer med hennes vackra lovsånger och hur hon håller på sin oskuld fram till äktenskapet. Ganska långt ifrån den genomsnittliga svenska gymnasietjejens Facebook-poster va?
Det är så spännande att vara del i en grupp som kommer från en kultur som i mångt och mycket är så osvenskt det bara kan bli.
Samoaner är extremt familjekära, lever nära varandra i storfamiljer, traditionella och håller hårt i sin kultur och är väldigt religiösa. De är även extremt musikaliskt begåvade, då de lever musik genom de kyrkor de växer upp och lever sina liv i. De kommer aldrig i tid, utan tar det lugnt och stressar gärna inte.
Svenskar å andra sidan är självständiga och frihetssträvande. Vi har skapat institutioner istället för de storfamiljer även vi levt i tidigare. Sverige har den största andelen ateister i världen. Vi bryr oss heller inte särskilt mycket om vår traditionella kultur men arbetar hårt och stressar mycket.
Den stora nyheten som det debatterades hett om i april i mitt samoanska Facebook-flöde var ett fall av stigmata i Samoa, då en ung flicka som spelade Jesus i en kyrkopjäs ska ha börjat blöda så som Jesus gjorde. På Youtube och på bbc.com kan ni läsa mer om stigmata-fallet. De flesta av mina vänner var mycket skeptiska och det debatterades vilt med olika citat och utdrag ur Bibeln. Det här stigmata-fallet fick mig verkligen att inse hur extremt långt ifrån varandra vi är, svenskar och samoaner.
Miss Samoa är en extremt stor tillställning på Samoa, vilket det också verkar vara i andra ö-nationer i Söderhavet. De är verkligen superstars dessa tjejer och är med och representerar Samoa överallt som det verkar.
