Så där ja, efter att ha kikat på
de vackra klippgravarna styrde vi
kosan mot ett av traktens Thermal-
bad. Efter att ån tagit slut kom vi
ut på en vacker, vacker stor sjö.
I strandkanten på en ö låg badet.
Där var lokala gubbar och damer,
det luktade fasligt illa och erbjöd
rätt ruffiga pooler inomhus och
utomhus.
Läget var magiskt och den oerhört
genuina känslan gjorde detta till en
upplevelse vi kommer bära med oss
i våra hjärtan länge, länge.
I denna runda byggnad låg inomhuspoolen.
Tyvärr är alla bilderna inifrån denna
suddiga som få, så jag bjuder inte på
någon av dom här.
Skönhet...
I den kyliga kvällningen satte vi oss
i vår lilla båt igen, svepte alla
kläder om oss och satte på värmen
i bilen. På väg mot Fethiye stannade
vi i Dalyan för att införskaffa en
födelsedagstårta.
Ingen dålig kalasdag alls!
Nordost om Fethiye hittade vi Dalyan.
Det visade sig vara en söt liten by,
som ligger vid ett floddelta. Denna
dag var Kejsarens 4-årsdag och han
önskade sig en enda sak, att få bada.
Vi hyrde en egen båt...
...som körde oss in i Dalyan och förbi
de första Lykiska klippgravarna vi såg
på denna tripp, men knappast de sista!
Den mysiga byn Dalyan, med strandpromenad
på ena sidan floden...
...och dessa magnifika klippgravar
på andra sidan floden.
Men vår båttur tar inte slut här...
...to be continued...
Efter besöket i Kayaköy såg vi att vägen
fortsatte ut till vad som såg ut som en
båtförbindelse till en ö. Vi åkte alltså
vidare på den lilla vägen och såg också en
skylt mot ett kloster, som vi aldrig fick
tid att undersöka, nästa gång kanske...
När vi närmade oss havet förstod vi att vi
hade fått ännu en jackpot i Fethiyeområdet!
Vi åkte de små serpentinvägarna ända till slutet.
Där låg en paradisisk strand som var helt folktom
men med en öppen servering där vi satt och njöt av
solen och de magiska vyerna. Vi kände oss som vi
hade vunnit högsta vinsten och stranden är säkert
full av lokalbefolkning och väl bevandrade turister
under högsäsongen.
Vi ville knappt åka därifrån...
Någon mil utanför Fetihye, på vägen
mot Öludeniz, ligger en spökstad i
bergen. Den beboddes fram till 1920-
talet av en grekisk befolkning, men
alla greker drevs då ut ur Turkiet och
staden har förblivit en spökstad sedan
dess.
Den lilla staden ligger verkligen vackert
upp över kullarna.
En upptäcktsresande spanar ut
över vidderna! Var inte rädd att ta med
barn ut på sådana här turer. Kejsaren
tycker det är spännande att vandra bland
ruiner och upptäcker alltid en massa skoj.
Vi startade vår första dag i Fethiye med
en spontan biltur på vägarna bakom hotellet.
Jag hade sett på kartan i Iphonen att den
ledde mot en liten vik. Däremot var vi inte
beredda på all den skönhet den uppvisade.
Det är svårt att fota majestätiska vyer,
men vi var mållösa. Vi insåg vilken extremt
vacker del av Turkiet vi var i. Dessutom är
den lykiska kusten så oexploaterad. Den får
helt enkelt inte bebyggas så mycket och tur
är väl det.
Ni som tycker Turkiet är ett tråkigt och
oexklusivt resmål, ni har nog bara upplevt
de kända badorterna, åk till Fethiye eller Kas
istället.
Fethiye ligger verkligen vackert i en stor
skyddad bukt och det är inte svårt alls att
förstå varför denna plats är ett populärt
turistmål för turkarna själva. Inga stora
all inclusive-anläggningar så långt ögat kan
nå.
När vi kom fram till Fethiye hade det
börjat mörkna. På morgonen vaknade vi
upp till denna utsikt och kände ett
litet lyckorus!
Vi bodde på Marina Vista Fethiye.
Hotellet var fräscht och prisvärt nu
i lågsäsong. Det låg lite ocentralt
men bjöd på vackra vyer och en lyxig
frukost vid strandkanten.
Hotellet har en egen brygga där
många segelbåtar låg och det drog lite i
seglingstarmen må jag säga. Vi drömde oss
bort mot pensionering och möjligheten att
sälja huset och segla omkring i Medelhavet.
Många fina båtar finns det...
Länge har vi pratat om att åka ut hela
kustremsan ut mot Fethiye och hela kusten
däremellan till Antalya. Den ska visst
vara både vacker och innehålla mycket
historia, som Demre med sina klippgravar
och den sjunkna staden Kekova över vilken
man kan åka båt.
Vi tog vägen genom landet från Antalya
till Fethiye och den bjöd på fina scenerier
och fina böljande berg.
Lunchen intogs på en landsortsrestaurang
efter vägen med en mycket typisk turkisk
utsikt, lite vackert, lite småskräpigt.
Vägen mellan Fethiye och Antalya var ca
22-24 mil och en väg i väldigt fint skick.
Vi tog bilen genom landet i lördags
från Antalya till Fethiye.
Staden ligger supervackert i en
gryta med vatten omkring.
Vi tog en biltur bakom vårt
hotell & hamnade på en väg
med fantastiska vyer! Det är
så vackert här!
Vi har badat i varma källor,
upptäckt övergivna städer,
sett underbara vyer, åkt båtar
& nu sitter jag på ett solvarmt
kafé vid stranden & inväntar en
maken som segelflyger hit från ett
stort berg snart. Livet är gott!
