Vi besökte en övergiven grekisk by
vid vår bilfärd kring den lykiska
kusten i vintras, Kayaköy.
Nu är den visst till salu enligt
denna källa. Det var en härligt liten
by, så är någon shoppingsugen kan
jag bara råda till att slå till. :)
Ja, då var det sista inlägget
från vår rundresa på den lykiska
kusten i Turkiet. Detta var en
helt ljuuuvlig del av landet &
har givit mersmak. Detta var inte
sista besöket till Lykien. Vi är
också väldigt sugna på att vandra
den kända vandringsleden Lycian way,
som går längst hela denna kust-
sträcka. Nu fortsätter jag med
inlägg från resorna till Thailand
och Kanada som vi gjorde 2013.
Jag frågade Kejsaren igår vad
som är det bästa med Turkiet
och han svarade till min för-
våning: Ta en tur till ruinerna
Jag hade mer gissat på sol och
bad, köpa leksaker eller busa
med kusinerna, men icke sa nicke.
Här kommer ett bildregn med den
lilla ruinutforskaren från Myra.
Vi hade vid det här laget sett
klippgravar en masse, fler än vi
hade anat. Det var dessa vi antog
att vi skulle få se och inga fler,
men du som har följt oss på resan
vet att det har blivit några till.
Den turkiska staden Myra(eller Demre
som den heter på turkiska) var
huvudstad i det lykiska riket.
Under den moderna staden Kale som
ligger här finns lämningarna överallt.
Däremot finns det några lämningar
som lockar stora grupper av turister
precis utanför stadskärnan och det
är de vackra klippgravarna och den
stora amfiteatern.
I staden Kale ligger också
St Nicolaus kyrka och ett
museum över honom med om jag inte
minns fel. Till denna kyrka vall-
färdar ryssar i stora horder,
då det är ett känt skyddshelgon
i Ryssland och restorationen av
kyrkan är också gjord av en ryskt
tsar. Vi stoppade inte här denna
gång.
Jag är riktigt glad över att ha
fått se denna plats som jag har
sett på bild och fantiserat om
så många gånger!
Efter att ha förundrats över
den sjunkna staden Kale tog vi
sikte på Simena, där våra guider
passade på att hälsa på sin mor
och mormor medan vi vandrade uppåt
till borgen på toppen av byn.
Tack vare det lite ostadiga vädret
var vi helt ensamma besökare i
den lilla byn.
Jomen visst, en klippgrav! Denna
i vattnet hade jag tidigare sett
på många turistaffischer, så det
var kul att se den på riktigt.
En grav värdig en badnymf.
Simena ligger på en halvö dit det
inte går några bilvägar. Båt är
alltså färdsättet som gäller för
att ta sig hit.
På väg upp mot slottet eller borgen
som byggdes under medeltiden.
Utsikten från borgen var minst sagt
magnifik!
Där skymtar den igen, klippgraven
värdig en badnymf. Ser du den?
Det är lite svårt att se bland
alla klippblock, men även här
är en lång radda med klippgravar.
Ett hus med utsikt...mmm...
Vi har drömt om att åka till den
sjunkna staden Kekova länge, länge.
Vi såg oss paddlandes kanot över
vackra ruiner i klart vatten, men
så blev det inte riktigt. Det var så
extremt blåsigt att vi inte trodde det
skulle bli någon båttur alls.
Dagen efter hade det lagt sig något, så
vi körde till den charmiga byn Ucagiz
och fick direkt kontakt med en väldigt
trevlig ung man som tillsammans med
sin far driver båtturer ut i skärgården.
Redan på väg ut ur Ucagiz ser vi
dagens första klippgravar. Ni som
har följt med oss på resan börjar
inse att vi har sett några klippgravar
vid det här laget va? Och fler blir det...
Sedan åkte vi förbi en ö och där
stod några till fina klippgravar. :)
Den fina byn Ucagiz med böljande
berg i bakgrunden.
Vi hade även en vacker vy över
resans nästa mål, den vackra
staden Simena eller Kaleköy,
som betyder slottets by. Det går
nästan att klura ut varför tror jag.
Sjön var inte stilla och vi såg
den sjunkna piren och lite trappor
ner i sjön där den sjunkna staden
Kale numera ligger efter ett jordskalv
i bysantisk tid. Kika på bilden på
Simena. Härifrån och ända fram till
den staden ligger den sjunkna staden
under vattnet!
Vår båt hade glasbotten så vi såg
mer än vad jag kunde fota tyvärr.
Även en ruinvägg av en stor katedral
som föll offer för ett jordskalv för
enbart 15 år sedan fick vi se. Vår
guide berättade att ingen i byarna
såg det hända, utan först när ovädret
stillade sig kunde han som ung pojke
åka ut med sin pappa och såg rasmassorna
efter den stora katedralen.
I hela detta område råder det totalt
badförbud för att skydda ruinerna som
redan gås hårt åt av vattnet. Vi kommer
helt klart återvända hit vid mer gynnsamt
väder för att kunna se mer under vattnet,
en riktig sagostad under vattnet, inte illa...
Det var en blåsig promenad från hamnen
där vårt hotell låg, men inne i staden
kände vi att vi inte höll på att blåsa
bort längre. Vi gick omkring i den lilla
staden och kikade på fiskebåtshamnen,
de små mysiga gatorna, utgrävningarna
som finns mitt inne i staden. Kejsaren
fick en gözleme(tunn pannkaka) med Nutella
och en lekplats hittade vi med.
Vi spenderade en halvdag i Kaş, då vi
hade ett digert schema med både Myra
och Kekova på listan.
Utgrävning with a view!
Jag skickade den här bilden till
min bästis, som har jobbat som
arkeolog. Hon blev lite sugen...
Lykiska klippgravarna fortsätter
att förfölja oss, här hittade vi
några mitt i staden, insprängda
i villakvarteren.
Efter jullunchen i Patara fortsatte
vi vår färd mot badorten Kaş som jag
har varit nyfiken på i flera år. Först
passerade vi den mer förnäma badorten
Kalkan där vi stannade för en kopp kaffe.
Kalkan låg vackert med hus som slingrade
sig efter klipporna. Däremot hade staden
inte samma charm som Kaş, med reservation
för vår femminutersvisit där.
Ni kan följa vår väg från Fethyie över
Pinara och Patara till Kaş på bilden nedan.
Vackra vyer fanns det många mellan Kalkan
och Kaş.
Här har vi anlänt till denna resas coolaste
boende på Doria Hotel Yacht Club
i segelbåsthamnen i Kaş. Nu off season, fick
vi förmånen att bo i dessa små hus med egen
badrygga och jaccuzzi för en ynka femhundring.
I högsäsong får man punga ut med 3000:- per natt
och det kan jag faktiskt tänka mig att göra tror
jag, åtminstone för någon enstaka natt. Fint ställe!
Vyn från vår brygga in mot själva staden, en lagom
promenad bort.
Ja, tänk så passande det kan bli
ibland. Vi hade svårt att sålla
bland traktens alla sevärdheter.
Vi passerade bland annat två antika
städer som ligger på Unescos världs-
arvslista utan att stanna.
Vid lunchtid gjorde vi ett stopp vid
stranden vid Patara. Den är flera mil
lång och oerhört vacker. Även här råder
det byggförbud som gör denna region så
vacker. Inte ett hotell så långt ögat
kan nå!
En hungrig liten kille rusar fram och
den lilla strandrestaurangen var visst
öppen. Här intogs en enkel lunch i form
av köfte, turkiska köttbullar tillsammans
med några få andra turister och en magnifik
utsikt.
Nej, vi längtade inte hem till sillunch
och Kalles jul just denna dag. I denna
region sägs alltså helgonen Nicolaus,
som gav upphov till jultomten vara född.
Vi satte oss i bilen för att åka
vidare längst kusten och dagens
mål var slutligen Kaş där julaftons-
kvällen skulle spenderas. Vårt första
stopp för dagen var Pinara, en lykisk
antik stad som heter Pınara på turkiska.
Vi åkte av från huvudvägen och skumpade
oss uppåt längs hårt åtgångna småvägar.
Det var det värt, för detta var synen som
mötte oss.
Ett helt berg full av klippgravar.
Två tips när man åker ut på utflykter
som barn kan tycka blir lite tradiga:
1.
Lek fram en story! Vi lekte tv-serien
Backyardigans och vi var här på jakt
efter ett gäng skurkgetter.
2.
Kompromissa. Här i Pinara fanns också
en fin amfiteater, men den skippade vi
att vandra till denna gång. Hellre en
glad Kejsare = glad familj.
En farlig skurkåsna kanske?! :)
Pinara var en magisk plats och
bristen på turister förhöjde
helt klart upplevelsen.
