De sista dagarna på Nya Zeeland körde vi vidare från Whitianga på den färgstarka lilla vägen 309 till Coromandel. En sådan urmysig liten stad!
Här finns allt för den konst- och andligt intresserade. Ett buddhistiskt center, retreater och konstnärer. Till och med den lilla polisstationen är ursöt även om fotot är dåligt.
Här finns en vattenpark som är uppbyggd av återvunnet material mitt i skogen och Driving Creek Railway, som är en tågbana som är uppbyggd av en konstnärssjäl. Nya Zeelands första professionella krukmakare byggde räls några hundra meter upp i skogen för att forsla ner lera därifrån.
Han tyckte det var spännande att bygga rälsen och fortsatte ända upp till toppen av sina ägor innan han fick sluta. Vid det laget var hans bank inte lika glad över att aldrig få tillbaka sina lån till honom. De föreslog att han skulle utnyttja rälsen som en turistattraktion. Till slut tröttnade han på deras tjat om pengar och invigde banan. Sedan dess är den en av traktens mest populära sevärdheter. Det är lite Pettson och Findus över hela grejen, här nedan stationshuset.
Driving Creek Railway tilltalar tågentusiaster från hela världen, så ett informationsblad fanns till och med på svenska, tack Björn Sinter i Molkom!
Förväntan i luften!
Off we go och uppför berget zickzackar vi oss som på en serpentinväg.
En av de coolaste sakerna förutom de fina tunnlarna var tvåvåningsbron som går här mitt i urskogen.
Utsikten på toppen var fantastisk och här nedan ser ni den täta natur som befolkar stora delar av nordön på Nya Zeeland och den natur vi åkte genom hela tågturen. Efter skövlingen som blev när rälsen byggdes har träd planterats igen efter rälsen och inhängnader finns för fågelbon av utrotningshotade arter. Turen tar ca 1,5 timme och får inte missas - charm när den är som charmigast.
Här finns allt för den konst- och andligt intresserade. Ett buddhistiskt center, retreater och konstnärer. Till och med den lilla polisstationen är ursöt även om fotot är dåligt.
Här finns en vattenpark som är uppbyggd av återvunnet material mitt i skogen och Driving Creek Railway, som är en tågbana som är uppbyggd av en konstnärssjäl. Nya Zeelands första professionella krukmakare byggde räls några hundra meter upp i skogen för att forsla ner lera därifrån.
Han tyckte det var spännande att bygga rälsen och fortsatte ända upp till toppen av sina ägor innan han fick sluta. Vid det laget var hans bank inte lika glad över att aldrig få tillbaka sina lån till honom. De föreslog att han skulle utnyttja rälsen som en turistattraktion. Till slut tröttnade han på deras tjat om pengar och invigde banan. Sedan dess är den en av traktens mest populära sevärdheter. Det är lite Pettson och Findus över hela grejen, här nedan stationshuset.
Driving Creek Railway tilltalar tågentusiaster från hela världen, så ett informationsblad fanns till och med på svenska, tack Björn Sinter i Molkom!
Förväntan i luften!
Off we go och uppför berget zickzackar vi oss som på en serpentinväg.
En av de coolaste sakerna förutom de fina tunnlarna var tvåvåningsbron som går här mitt i urskogen.
Utsikten på toppen var fantastisk och här nedan ser ni den täta natur som befolkar stora delar av nordön på Nya Zeeland och den natur vi åkte genom hela tågturen. Efter skövlingen som blev när rälsen byggdes har träd planterats igen efter rälsen och inhängnader finns för fågelbon av utrotningshotade arter. Turen tar ca 1,5 timme och får inte missas - charm när den är som charmigast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar