Nästa helg ska Auckland Gospel Choir på körresa till Rotorua, dit vi har blivit inbjudna för att ha en konsert samt medverka i en gudstjänst. Det är 5 olika kyrkor i området som har gått samman om vår inbjudan och vi har även blivit inbjudna att bo i en av de lokala maraen, vilket känns oerhört häftigt, antagligen once in a lifetime experience.
En marae är ett andligt samlingshus som används i de polynesiska kulturerna och här på Nya Zeeland är de framför allt en del av den maoriska kulturen. Maraerna används för olika typer av sociala och andliga tillställningar och man måste som besökare bli inbjuden för att få komma in i en marae. Marae:rna hålls vanligtvis rätt slutna för icke inbjudna och det känns som ett oerhört privilegium att få vara del i denna inbjudan.
Vi kommer alltså delta i en välkomstrit som kallas Pōwhiri, som vanligtvis innehåller en krigsdans, tal och sång. Vi kommer lära oss en sång som vår del i Pōwhiri:n. Man kan uppleva maori-kultur även som turist, men den är begränsad till ett fåtal platser och att få ta del av en autentisk ritual samt att få sova i en marae känns hur coolt som helst!
Min fina kör!
Vi bokade husbil för vår roadtrip runt Sydön redan i maj, då saker har en tendens att bli uppbokade här i högsäsong. Vi valde bort dusch och riktig då en sådan större husbil hade gått på typ 50 000 SEK för 3 veckor. Vi bokade istället en mindre variant utan dusch men med en typ av bärbar kassett-toalett som gick loss på dryga 30 000 SEK istället. Det som driver upp priset förutom högsäsongen är även det faktum att vi hämtar den i Christchurch och lämnar den i Queenstown. Det ska man visst inte göra om man vill spara pengar på husbilen.
Förra veckan fick jag frågan om jag har börjat boka in mig på campingplatser, då dessa också kan bli fulla här. Det har jag ju inte och vill helst inte det, då det tappar friheten med husbil. Vi har tänkt hyra in oss på hotell några nätter för att tvätta och duscha(vi kommer så klart bada och duscha på flera ställen, bara så ni inte blir förskräckta. :). Sedan har vi tänkt fricampa så mycket som möjligt.
Jag satte mig då och läste på hur man kan fricampa och såg till min förskräckelse att man bara kan göra det med certifierade husbilar som har riktig toalett typ. Nu har jag letat upp mailet med den sort vi har bokat och till min stora lättnad får man fricampa med vår lilla husbil med! Puh!
Man åker ju inte till Sydön för att fastna på trånga campingplatser, utan för att njuta av naturen och de stora vidderna. :)
Man får ju så mycket roliga frågor om Sverige när man bor här. Nu senast har visst Flogstaskriket nått Nya Zeeland. :)
Nu efter veckans typ 1870 jordbävningar på Sydön, japp det var en stooor mängd men de flesta var milda, känns det bra att vi har bokat husbil under våra tre veckor där. Viss infrastruktur kan fortfarande vara påverkad när vi är där, så flexibiliteten känns som ett vinnande koncept just nu.
Jag håller just nu på att lista lite saker vi vill göra. Vi flyger till Christchurch och hem igen från Queenstown, eller om det var tvärtom. Underbara Abel Tasman och Nelsonområdet har vi redan varit i. Vi vill besöka västkusten, se de mäktiga fjordarna och de vackra sjöarna.
Kaikoura vet vi inte i dagsläget om vi kan besöka eller inte, då det är där jordbävningen har drabbat hårdast. Det lär bli en tuff säsong för både fiskarna och turistnäringen där i år. Kaikoura är valskådningshuvudstaden på NZ. Forskare tror att havsbottnen kan ha stigit så mycket som 1 meter runt Kaikoura!
Imorgon kommer en svensk tjej hit och bor i ett gästrum några nätter. Hon har som många andra blivit tvungen att avbryta sin resa på sydön i förtid och detta har drivit upp hotellpriserna här i Auckland. När hon frågade efter tältplats nära flygplatsen kände jag att jag ville hjälpa henne.
Lite blandade bilder från herald.co.nz här nedan.
Turister har blivit evakuerade från några otillgängliga platser.
I går natt skedde en stor jordbävning(7.4) på sydön här på Nya Zeeland och med ett stort antal efterskalv som följd. Som tur är det mest drabbade området rätt obefolkat, vilket minimerade antalet dödsoffer till två personer. Däremot är de materiella skadorna stora. Även inne i huvudstaden Wellington har vägar och hus fått en del stora skador. Wellington ligger på södra nordön, mitt på skarven med kontinentalplattorna.
Här nedan ser ni en bild på hur kontinentalplattorna går ihop mitt på Nya Zeeland, därav den stora risken för jordbävningar här. Auckland ligger nästan längst norrut till vänster på nordön, så Auckland ligger inte i farozonen för jordbävningar. Däremot ligger Auckland på ett aktivt vulkaniskt område och var 5000:de år har det skett vulkanutbrott här. Detta är helt klart en av avigsidorna med att bo på Nya Zeeland.
Farmor ville åka till Matakana market, i byn Matakana, en timme norr om Auckland. Vi åker inte dit så ofta då det ligger på fel sida av stan för oss, men vi var så tacksamma att hon tjatade dit oss. Nu börjar den här perioden när man är alldeles salig av att få bo här, där varje helg är som en lång semester i ett grönt och mysigt paradis.
När jag tittar på bilderna jag ser hemifrån i november har jag helt klart svårt att se mig bo så mörkt och grått igen. Livet blir lättare av skönare väder, jag är så mycket piggare av en vinter utan mörker och slipper längta bort från den hela tiden.
Sidospår...hipstermarknad deluxe. Galetter med fårost, ekologiskt mandelsmör, ekologiska grönsaker som är supersnyggt upplagda, lekplatser tillverkade av återvunnet material och oerhört bra musiker som spelar medan man avnjuter en flat White vid ån.
Kålhuvuden som typ var 50 cm i diameter!
Här finns förutom lördagsmarknaden små designboutiquer, konsthandlare, smyckeskonstnärer, vinbarer, en äldre biograf, en ostronrestaurang med mera. Här kan man också lämna sin hund på dagis medan man besöker marknaden.
Det pågick även ett par till marknader denna lördag, en kyrkomarknad där man kan köpa maskkiss tror jag? De gillar sina maskodlingar här på Nya Zeeland. I Caesars skola har dom också en maskodling som dom matar med gamla matrester och som hjälper till på skolans odlingar som barnen får vara med och jobba i. De har fruktträd och grönsaker och säljer det dom skördar på skolan.
Lunch med havsutsikt, en pumpa- och fårostsallad innan vandringen. Den här dagen var verkligen späckad.
Vi provar oss igenom Aucklands regionalparker, en efter en. Vi har besökt ca 15 av dom än så länge. Ett par av dom är ju gigantiska och erbjuder flerdagarsvandringar och en hemskt massa vandringsspår. Dessa besöker vi om och om igen, men vi ser även till att avverka nya då och då. Målet är att ha vandrat i alla regionalparker.
Scandrett regional park denna gång, en av de mindre vi har besökt med två-tre vandringsleder på vardera 30-60 minuter.
Parken låg vackert vid en fin strand, där det fanns stugor att hyra och en äldre bondgård, en av de första när européerna bosatte sig runt Auckland, som var väl bevarad.
Tänk att farmor redan har bott hos oss i 5 veckor. Tiden har bara flugit tycker jag medan Caesar tycker att hon har bott här för alltid. Imorgon åker hon hem igen.
De senaste veckorna har jag bara gått och gottat mig i det härliga vårvädret, stabila 20C och sol nästan varje dag. Nu börjar årstiden då man kan lita lite mer på väderleksrapporten, vilket man inte kan på vintern här.
I helgen var vi en sväng till Brick Bay Wines and Sculpture Trail. Vi åkte förbi av en slump och jag hade sett stället på Instagram och det såg så trevligt ut där. Niklas brukar alltid säga att han ska passa på att gå på vinprovning när vi har besök, då jag inte dricker alkohol, men han är ingen stor vingillare så det blir aldrig av. Det finns rätt många vindistrikt runt Auckland. Vill man kan man köpa skulpturen nedan medan man ändå är på plats, kan man spontanshoppa det till det nätta priset av någon miljon kronor typ...
Detta ställe var jättemysigt och klassigt, perfekt för en ostbricka och en iste för min del. Vi kände oss inte helt bekväma då vi kom in i svettiga vandringskläder. Det är en ovanlig känsla här på avslappnade Nya Zeeland, det var lite Stockholm över detta stället helt klart i attityden.
Sjukt orutinerad bloggare som glömde fota den snygga ostbrickan innan vi högg in på den... :)
Farmor såg ut att trivas hon.
Vi antog att skulpturparken skulle vara fri, men inträdet dit kostade typ 70 SEK per person, så vi skippade det. Då vi redan varit på en hipstermarknad och vandrat var vi rätt trötta. Istället åkte vi till Waivera thermal pools, där det finns typ 8 termalpooler, varav en under tak med bioduk där de visar biofilmer 3 gånger per dag och ett gäng vattenrutschbanor. Njuttiden är här!
Brick Bay Wines från vägen, låg vackert minsann.
Nog för att havet och korallreven var finfina på Samoa, men det var också coolt med några till varianter av bad. Tu Soa Trench skrev jag ju om sist, det fantastiska sjunkhålet. Vi missade nästan Piula Cave pool, då vi åkte förbi det en gång av misstag. Vi var så glada att vi passade på att åka dit igen som ett sista stopp innan vi åkte till flygplatsen för att ta oss hem.
Med tanke på att vi badat i det salta havet hela dagen och var allmänt svettiga, då det var varmt på Samoa, var det underbart att upptäcka att denna pool bestod av kyligt färskvatten. Man kunde även simma in i grottan och ut genom ett annat hål om man var så modig. Jag simmade rätt så långt in i grottan, men inte tills det blev mörkt.
Vattnet var kallt och alldeles klart. Då vi kom dit på sen lördag eftermiddag var halva byn där med tror jag. Jättemysigt att detta bad var så lokalt och både barn och vuxna hoppade från grottans tak och väggar. Caesar kan ni se hoppandes på Caesars Youtube-kanal.
Här i Auckland är det just nu sen fredageftermiddag och jag har rejält härlig fredagsfeeling, medan ni i Sverige sakta börjar vakna upp till ännu en arbetsdag. Ibland är det skönt att ligga lite före. :)
Caesar dansar i vardagsrummet med sin kompis Gabby, farmor förbereder kvällens pumpapaj i köket, Niklas sitter i bilen på väg hem från jobbet och jag sitter i sovrummet och laddar över bilder till Dropbox.
Den här veckan har varit riktigt härlig! Våren här är regnig, men nu har den perioden börjat lägga sig och försommarvärmen och solen är här. Vi har nog haft 20C och sol hela veckan tror jag.
Så vad gör en nybliven hemmafru på dagarna? Jag har ju avslutat mitt uppdrag som ekonom nu och har bestämt mig för att ta ett sabbatsår från jobbet, så himla, himla lyxigt!
Jag och Anna är ute på våra powerwalks varje dag efter skollämning, sedan har ett nytt välgörenhetsprojekt för skolan tagit en hel del tid den här veckan, jag har varit på körövning, träffat kompisar, lagat god mat, shoppat i Newmarket med Anna, gått på bio med Niklas(det gäller ju att passa på när farmor är här. Vi ska gå på bio ikväll med), städat och röjt här hemma, tvättat, tränat, läst böcker, varit på parcour med Caesar, pluggat lite och njutit av solen. Nästan brottsligt lättjefullt med min svenska hårt arbetande uppfostran och alldeles, alldeles underbart!
Idag var det picknick på skolan över lunchen, då skolans nuvarande rektor arbetar sin sista dag idag. Det var kul att se skolans kapa haka-grupp som gjorde en fin pacifikadans och en haka.
Jag har riktig fredagskänsla idag, då vi har långweekend här på Nya Zeeland för första gången sedan i juni eller juli. På måndag är det Labour day och alla är lediga. Jag önskar även dig en riktigt härlig helg!
Jag har sett Tu Soa Trench mången gång på Instagram, på sådana där konton med så coola resebilder att man undrar om de ställena liksom finns på riktigt. Det här gör det definitivt och har stått på min bucket list ända sedan första gången jag såg det.
Dessa magnifika grötliknande håligheter är ett par sjunkhål som kom till av underjordiska lavaströmmar för mången år sedan. Det finns en grotta mellan de två hålen så man kan simma mellan dom när det är lågvatten, vilket det var när vi var där. Jag måste säga att Deep ocean trench låter lite mer drömlikt än sjunkhål, men men.
För tidvatten är det, då hålen tar in sitt vatten direkt från havet som bara ligger några meter utanför hålen. Man kan alltså snorkla och se fiskar i det klara vattnet.
Stegen ner på 15 meter var lite läskig med en sexåring, men han var så modig så och även jag, så ner kom vi. Sedan ville Caesar hoppa ner istället för att ta stegen, men det kändes lite väääl högt för en så liten kropp även om han är en bra simmare.
En lokal familj äger marken och har även sitt hus på marken omkring sjunkhålen. De har en kiosk där man betalar en entrébiljett och parken runt omkring är jättefin med många fales som man kan ha picnic i med vacker utsikt över havet.
När den första missionären landsteg Samoa på 1800-talet blev han uppäten. Ö-nationerna i Stilla havet har en lång historia av kannibalism. Man ansågs få kraften och visdomen i de människor man åt upp.
För det andra gänget som landsteg gick det bättre, otroligt bra dessutom. I den samoanska folkloren fanns det en profetia om att det skulle komma en ny religion utifrån som man skulle anamma, så när de kristna missionärerna ville sprida ordet passade det perfekt in i denna profetia. De välkomnades alltså med öppna armar.
Bilden nedan är från den stora katedralen i centrala Apia.
Idag anses 98% av Samoas befolkning vara aktivt kristna. Trots att jag visste att samoaner är extremt religiösa blev jag helt chockad över antalet monumentala kyrkor som fanns på Samoa. De är överallt, verkligen överallt! På en by med 250 invånare är det helt normalt att det finns två kyrkor i storleken enligt bilden nedan och ofta större och ännu tjusigare. En extremt stor andel av landets BNP måste gå åt till detta, för de är nybyggda och oerhört påkostade. Det gäller liksom att bräcka grannbyn.
Min samoanska körledare Simon har varit kommunpolitiker de senaste 3 åren, men nu som 27-åring ska även han starta en egen kyrka. Det ska bli spännande att följa honom i den resan. Även i Auckland finns det väldigt många kyrkor som riktar sig till samoaner och de övriga ö-nationerna, som alla är djupt kristna länder. Den sociala pressen att leva ett aktivt kristet liv är ju också oerhört stor, då man lever tight i de här storfamiljerna och alla går ju i kyrkan. Det är nog lätt att bli lite ensam om man väljer ett ateistiskt liv gissar jag på.
En annan väldigt exotisk sak är att man begraver sina familjemedlemmar framför huset. Ser ni gravarna vid huset på bilden ovan? Smått ofräscht kände jag först, men sedan tänkte jag att det är vackert att vilja hålla deras andar nära sig även i döden. Vi har ju en sådan rädsla för döden i vårt samhälle och gör allt för att hålla den ifrån oss. Den är ju ändå en del av livet. Gravarna framför huset var ofta mycket större och mer dekorerade än de här som jag lyckades fånga på bild.
Däremot kändes det konstigt när det hängde tvätt på gravarna eller då någon i huset tog eftermiddagsluren på en av dom. Det måste vara smått opraktiskt om man någon gång vill sälja huset med, men jag antar att husen på Samoa mer går i arv i släkten kanske.
Jag rekommenderar verkligen att ta del i en gudstjänst när man är på Samoa eller någon av de andra ö-nationerna. De stora kyrkorna har ofta 3-4 gudstjänster per dag och en av dessa kan vara på engelska. Vi besökte Peace Chapel i Apia och kan varmt rekommendera den kyrkan. Mycket musik och inget stelbent predikande. När vi var hölls en lång predikan om att attrahera mycket pengar i sitt liv. Det kändes också exotiskt ur ett svenskt mått mätt där det är fult att prata om pengar på ett sådant vis.
Det samoanska ordet fa´alavelave betyder social sammankomst och används för alla typer av fester och samlingar, men det står även för den samoanska känslan för kollektivet, där ekonomiska donationer till sin storfamilj, kyrkor och samhället i stort är vanligt. I genomsnitt ger samoaner bort över 17% av sin inkomst vilket är rätt extremt. Historiskt sett har samoaner i princip inte haft någon egen lön utan allt gick till det större kollektivet, eller de otroligt stora släktklanerna de lever tätt inom. Det är väldigt vackert med den generositet som finns, men det kan också vara betungande för de ofta lågbetalda samoaner som bor och arbetar här i Auckland eller i Australien.
Numera förväntas istället gåvor som ett sätt att försörja sina föräldrar när de blir gamla, vid giftermål, till fattigare släktingar med mera. Auckland är nog den största samoanska staden på ett sätt. Det bor fler samoaner här än i någon av städerna på Samoa där Apia är den största staden med 40 000 invånare.
Många samoaner migrerar hit till Nya Zeeland eller skickar hit sina barn för att få en möjlighet till högre utbildning samt en bättre ekonomisk framtid. De får då också en större möjlighet att skicka hem pengar till släktingar och pressen på många som bor här är stor. Det finns många låneinstitut i södra Auckland som enbart riktar sig till befolkning med rötter i Samoa eller någon av de andra ö-nationerna i Stilla havet. Pressen på att skicka hem pengar är så stor att det är rätt vanligt att ta stora, betungande lån för att kunna finnas där för släkten.
Tyvärr hann jag inte fota den gigantiska reklamskylt som alla åker förbi på väg mot avresan från flygplatsen på Samoa. Där visade ett stort varuhus lyxiga soffgrupper, teknik med mera och texten var typ denna: "Glöm inte att skicka pengar till er familj, så dom kan ha råd att handla detta hos oss."
Sakta, sakta förändras detta och fler yngre vågar bryta detta, då det kan innebära stora svårigheter för den egna ekonomin. Ni kan läsa lite mer om det i denna artikel från radionz.co.nz samt denna artikel i radioaustralia.net.au som även tar upp hur mycket samonaner ger till sina kyrkor, vilket osökt leder mig vidare till mitt nästa inlägg här på bloggen. Mer om Samoas extrema kyrkokultur i nästa inlägg alltså. :)
Bilder lånade från cdn.meme.am, westernunion.com och memegenerator.net
På Samoa kan man både bo och slappa vid stranden i traditionella fales, små rundade hus på styltor utan stängda väggar för det mesta. Vi hyrde denna fale som badhytt under vårt badande på Lalomanu beach.
Wihooo, äntligen bad! Med tanke på över 30C och hög luftfuktighet längtade vi alla efter att bada. Jag hade missat boka ett hotellrum med A/C visst och i den här värmen räckte inte vår takfläkt på långa vägar för att kyla ner oss.
Lalomanu beach är en av de mer turistiska på Samoa, antagligen för att den är lätt att ta sig till, då vägen runt ön går förbi här. Vi hittade sedan andra lite mer avlägsna favoriter där vi var helt ensamma, och som var både vackrare. Lalomanu är däremot en bra strand att stanna till vid som en introduktion till Samoa.
Jag gillar ju att fota utan så mycket människor i bilderna, men varken stranden eller vattnet var så folktomt som det ser ut här.
Haha, ja det var inte en lätt nöt att knäcka, det där med internet på Samoa. Hade vi kämpat fanns det internetkaféer och betaltjänster, men ett par av de vi provade var så dåliga att vi lade ner det projektet redan från början. Samoa har visst precis fått 3G och det kommer säkert bli annorlunda i framtiden.
Ett av skälen till att vi gillade detta underbara land var bristen på utbyggd turism, i kombination med att det var lättrest, vänligt och säkert. Ett annat skäl var så klart att det var oerhört vackert.
Vi bodde på ett mysigt och fräscht budgetställe i Apia, huvudstaden, och sedan hyrde bil som vi verkligen utnyttjade till max.
Att köra på Samoa är härligt. Förutom att vägarna är i riktigt bra skick, var det som att köra igenom en gigantisk, exotisk trädgård, då alla hus med tomt mot gatorna odlar vackra växter i grönt, gult och rött utefter vägen.
Takten var lugn, många körde 30kmh och helt plötsligt var vägen full av barn, grisar, höns med dunungar eller ett gäng bybor på väg till kyrkan. Stannade vi till var det alltid någon vänlig själ som körde upp bredvid oss med ett stort leende och undrade om vi var vilse eller behövde hjälp.
Skolbarn på väg hemåt. Ursäkta den dåliga bildkvaliteten. Du gissade rätt att bilden är tagen genom bilrutan.
Vi använde så klart bilen för att ta oss till fantastiska platser, korallrev, paradisstränder, vattenfall, badgrottor med mera, men mer om det i nästa inlägg. Efter att ha haft en heldags playdate för 6 barn hemma hos oss idag är jag småtrött. Imorgon landar farmor här i Auckland!
