Idag är det precis ett år sedan jag stod i badrummet och gjorde mig i ordning för att åka till jobbet.
Där i badrummet kl 06.40 ringer min mobil och jag ser att det är mina föräldrars nummer och vet att de befinner sig på resande fot i Spanien. Jag anar genast att något hade hänt, då de aldrig ringer mig från utlandet och så hade vi bestämt att vi skulle Skypa samma kväll. Jag behöver inte mer än lyfta luren för att höra pappas röst och hur han gråter för att förstå att min mamma inte mådde särskilt bra. Hon hade precis dött i hans armar av att hennes hjärta på något sätt gav vika.
Mamma på Gran Canaria augusti 2014
Vi hade precis haft det bästa året i vår relation någonsin och hon hade förutom att vara min mamma blivit en nära vän. Åren innan hon gick bort hade vi gjort flera resor tillsammans. Fina veckor i Turkiet, tjejweekend i London några helger innan hon gick bort och innan dess en fantastisk vecka på Gran Canaria hon, jag och Caesar.
Mamma och min systerdotter Vera i London september 2014
Nu till idag, 4 november 2015, dagen av tacksamhet, som börjar med ett regn som under regnperioden i Thailand. Himlen bara öppnar sig i ett tropiskt regn, fast det var rätt kallt i morse, inte så där fuktigt och varmt som i Asien. Jag springer från bilen till skolan med en av Caesars regnjackor över huvudet. Då träffar jag en av mammorna i Caesars klass och hon ger mig sitt fina paraply när hon själv stiger in i sin bil. Människorna här är ju så vänliga!
När vi når klassrummet berättar jag för Anna, även hon en av mammorna i klassen, att jag inte såg fram emot att lämna in bilen på service och stå och vänta på bussen just idag. Då erbjuder hon sig att hämta mig på verkstaden då hon skulle åka förbi där på vägen till köpcentrumet där hon hade ärenden att göra. Vi går och kollar i lite klädaffärer, inredningsaffärer och sådant jag sällan gör, himla trevligt. Det var en perfekt distraktion en dag som denna, fylld av sorg. Hon skjutsar sedan hem mig och insisterar på att hämta mig igen när det är dags att hämta bilen från verkstaden.
Jag måste säga att detta är en ytterst fin del av den nya zeeländska befolkningen och jag har väldigt svårt att se att det skulle hända i Sverige efter att ha bott där i två månader bara, med andra ord utan att känna någon utav dessa personer särskilt bra. I Stockholm har jag snarare känt att mina vanliga och nära vänner sällan har varken tid eller ork att ses, inte för att de inte tycker om mig, utan för att deras liv innehåller så mycket stress och press. Ibland undrar jag vad vi svenskar stressar så mycket för.
Jag var hembjuden till Anna i fredags tillsammans med några till mammor ut klassen och frågade henne om hennes framtidsplaner. Hon och hennes man bor nu i hennes föräldrars enorma hus efter att ha bott i Australien i 8 år, men då hennes man fick cancer flyttade dom tillbaka hit. Hon trivs bra som hemmafru och har inga planer på att jobba. Hon sa att hon inte förstår hur man hinner med att båda jobbar. Jag sa väl hur det ofta är hemma(och även här så klart) att man träffar barnen mindre, köper städning och matkassar mm för att förenkla sin vardag om man har möjlighet till det. Allt blir ju liksom vardag. Med jobb 2-3 dagar per vecka känner jag att jag har rätt lagom just nu, då jag sköter hemmet, hämtar Caesar redan kl 15 och trivs rätt fint med att slippa stressen som var min vardag i Sverige.
Jag gillar det faktum att alla val är okej här, oavsett om man är karriärist som Hayley som även hon var hemma hos Anna. Hon jobbar mycket och där är det pappan som är hemma med deras yngsta son, som snart ska börja på dagis, eller som Anna, som väljer att vara hemmafru. Ingen stör sig eller känner sig hotad av den andras val - himla fritt och skönt!
Där i badrummet kl 06.40 ringer min mobil och jag ser att det är mina föräldrars nummer och vet att de befinner sig på resande fot i Spanien. Jag anar genast att något hade hänt, då de aldrig ringer mig från utlandet och så hade vi bestämt att vi skulle Skypa samma kväll. Jag behöver inte mer än lyfta luren för att höra pappas röst och hur han gråter för att förstå att min mamma inte mådde särskilt bra. Hon hade precis dött i hans armar av att hennes hjärta på något sätt gav vika.
Mamma på Gran Canaria augusti 2014
Vi hade precis haft det bästa året i vår relation någonsin och hon hade förutom att vara min mamma blivit en nära vän. Åren innan hon gick bort hade vi gjort flera resor tillsammans. Fina veckor i Turkiet, tjejweekend i London några helger innan hon gick bort och innan dess en fantastisk vecka på Gran Canaria hon, jag och Caesar.
Mamma och min systerdotter Vera i London september 2014
Nu till idag, 4 november 2015, dagen av tacksamhet, som börjar med ett regn som under regnperioden i Thailand. Himlen bara öppnar sig i ett tropiskt regn, fast det var rätt kallt i morse, inte så där fuktigt och varmt som i Asien. Jag springer från bilen till skolan med en av Caesars regnjackor över huvudet. Då träffar jag en av mammorna i Caesars klass och hon ger mig sitt fina paraply när hon själv stiger in i sin bil. Människorna här är ju så vänliga!
När vi når klassrummet berättar jag för Anna, även hon en av mammorna i klassen, att jag inte såg fram emot att lämna in bilen på service och stå och vänta på bussen just idag. Då erbjuder hon sig att hämta mig på verkstaden då hon skulle åka förbi där på vägen till köpcentrumet där hon hade ärenden att göra. Vi går och kollar i lite klädaffärer, inredningsaffärer och sådant jag sällan gör, himla trevligt. Det var en perfekt distraktion en dag som denna, fylld av sorg. Hon skjutsar sedan hem mig och insisterar på att hämta mig igen när det är dags att hämta bilen från verkstaden.
Jag måste säga att detta är en ytterst fin del av den nya zeeländska befolkningen och jag har väldigt svårt att se att det skulle hända i Sverige efter att ha bott där i två månader bara, med andra ord utan att känna någon utav dessa personer särskilt bra. I Stockholm har jag snarare känt att mina vanliga och nära vänner sällan har varken tid eller ork att ses, inte för att de inte tycker om mig, utan för att deras liv innehåller så mycket stress och press. Ibland undrar jag vad vi svenskar stressar så mycket för.
Jag var hembjuden till Anna i fredags tillsammans med några till mammor ut klassen och frågade henne om hennes framtidsplaner. Hon och hennes man bor nu i hennes föräldrars enorma hus efter att ha bott i Australien i 8 år, men då hennes man fick cancer flyttade dom tillbaka hit. Hon trivs bra som hemmafru och har inga planer på att jobba. Hon sa att hon inte förstår hur man hinner med att båda jobbar. Jag sa väl hur det ofta är hemma(och även här så klart) att man träffar barnen mindre, köper städning och matkassar mm för att förenkla sin vardag om man har möjlighet till det. Allt blir ju liksom vardag. Med jobb 2-3 dagar per vecka känner jag att jag har rätt lagom just nu, då jag sköter hemmet, hämtar Caesar redan kl 15 och trivs rätt fint med att slippa stressen som var min vardag i Sverige.
Jag gillar det faktum att alla val är okej här, oavsett om man är karriärist som Hayley som även hon var hemma hos Anna. Hon jobbar mycket och där är det pappan som är hemma med deras yngsta son, som snart ska börja på dagis, eller som Anna, som väljer att vara hemmafru. Ingen stör sig eller känner sig hotad av den andras val - himla fritt och skönt!
Vad fint att du fick ett så fint sista år med din mamma med många fina minnen! Och så passande att du mötte så mycket vänlighet just den där dagen. Jag undrar också var all stress kommer i från i Sverige!
SvaraRaderaJa, det var ett väldigt fint år! Jag undrar också var stressen kommer ifrån. Mina kompisar här har råd mindre med spa-besök och restauranger än de jag känner hemifrån, men de har helt klart mer tid och en mer avslappnad vardag.
RaderaKram Marie!
SvaraRaderaDra nu inte hela Sverige över en kam. Stockholm är betydligt mer stressigt än resten av landet och i både Växjö och delar av Malmö tror jag att du fått hjälp med bilen. Däremot de där små gesterna som den med paraplyet känns väldigt "anglikanska". Där har vi en del att lära om vår vardag.
Jag förstår förövrigt inte varför man ska ha så mycket nytt i Stockholm, trots familj där uppe i min födelsestad. Alla verkar tävla om vem som har mest prylar och störst hus/mest centrala lägenheten.
Visst är det så, men jag flyttar ändå till en lika stor stad i det här landet, men märker ändå skillnad mellan de två, trots att jag bor i ett liknande socioekonomiskt område i Auckland på ett ungefär. Här är det också mer ekonomisk och statushets om man jämför med resten av Nya Zeeland som är mycket mer laid back än övriga Sverige. Jag är uppväxt i en småstad jag med, så jag är inte helt 08-ig. :)
Radera