Ett år på Nya Zeeland!

Det känns som vi både har bott här länge och kort tid, det är svårt att förklara. Det känns så hemma här och Sverige så avlägset, men samtidigt känns det lite som att vi nyss kom hit.

Jag tänkte på det i veckan att vi smälter in mer och mer här, i början var det så mycket: "Hej, jag kommer från Sverige." eller så fick jag frågan varifrån jag kom.

Lite bilder från vår resa hit, och resan har ju liksom fortsatt. Man förändras helt klart av att ta steget ut i världen och samtidigt känner jag mig ju mer hemma här, precis som jag har känt tidigare när jag har varit ute och rest. Detta år har varit helt rätt för oss och jag återkommer med en 1-års sammanfattning senare i veckan.

Uppgraderade till business, inte illa alls var det!

Framme med våra 10 resväskor!

Vår första flat White, i detta land som alltid levererar fantastiskt kaffe!

Numera har jag nog jobbat bort min accent lite, så jag får inte frågan så ofta och behovet att visa att jag är nykomling har avtagit med tiden. Numera förstår jag vad folk menar när dom säger: Kia ora(maori), Malo sis(samoanska), chur bro(Kiwi-slang) och så vidare...:)

Jag är nyss hemkommen från kören, som håller på att förbereda sig för att sätta upp en egen show på en teaterscen i södra Auckland. Jag har mörkat lite i kören, hållit mig lite i bakgrunden, inte sjungit för starkt, då jag är lite blyg. Jag fick dock förfrågan om att ta ett solo förra veckan när vi sjöng på en rugbymatch och då kunde jag ju inte mörka längre, utan körde på med mitt solo i 180. Så nu har kören upptäckt att jag är en rutinerad gospelsolist, vilket verkar betyda att jag är tillbaka i "alltid solist"-facket, precis som jag var i min gospelkör hemma i Sverige. Till och med Hannah, som är musiklärare och alltid står bredvid mig sa efter mitt solo: "Wow, I had no idea you could sing like that!" Rätt kul men lite obekvämt samtidigt, då jag har rätt höga krav på mig själv och är väldigt sällan nöjd.