Kiwi love - om att känna kulturchock mot sina egna

När vi reste omkring med husbil på sydön var det en sak vi reagerade över, hur ohyfsade européer helt plötsligt verkade, efter 1.5 år här på Nya Zeeland. Jag har märkt av detta förut som resande ut i världen utanför Europa. Det där med att jag har reagerat på värmen mellan människor i andra delar av världen. Jag har även tidigare reagerat på oartigheten hos svenska barn som av någon oförklarlig anledning så sällan får lära sig att vara artiga och säga sådana där enkla saker som tack, när de får något.

På turistorterna på sydön i januari, kom vi på oss med att sakna de trevliga och varma Nya Zeeländarna(=kiwis) som ofta var i minoritet där vi befann oss. Vi märkte direkt om vi mötte kiwis på våra vandringar. Det var de som tittade oss i ögonen, gav ett leende och sa: "Heya, how ya doing." precis som vi gör här i Auckland när vi möter varandra. Däremot gör man ju inte det på samma sätt i Europa och framför allt tyskar och svenskar kändes faktiskt extra oartiga. Det var en tråkig känsla att erfara en så negativ kulturkrock mot sin egen kultur. Det kändes lite skumt, att få ett sådant tydligt kvitto på hur vi alla i familjen har förändrats av att bo här.

Den gång då vi blev bogserade in på en camping, efter att vår husbilsnyckel gått sönder, var det enbart kiwis som frågade om vi behövde hjälp med något och om vi hade grejor till middagen. Ingen person av annan nationalitet gjorde detta.

I köket på denna camping satt ett gäng tyskar vid ett av de stora borden som fanns där. Förutom det bord de satt vid hade de även belamrat det andra stora matbordet med grejor. När jag frågade(väldigt artigt och med ett stort leende så klart :) om det var någon som satt där eller om det var deras grejor, fnös de nästan åt mig och verkade tycka det var väldigt jobbigt att flytta alla sina påsar och ölflaskor därifrån. En Nya Zeeländare hade antagligen flyttat dessa grejor så fort någon av oss andra på campingen hade kommit in i köket. De skulle även ha givit oss ett stort leende, småpratat lite skojsamt samt bett om ursäkt över sin utbredning på det sätt man ofta ber om ursäkt för saker rutinmässigt här.

Den här känslan av att se och respektera varandra är oerhört trevlig att leva i. Det är ingen slump att kiwis har rykte om sig, världen runt, att vara oerhört trevliga. De ÄR det och dessutom vänliga och oerhört hjälpsamma inifrån ut. Det är skönt att umgås med folk som ler mot varandra, bekräftar varandra positivt, hjälper varandra och inte klagar över saker. Behandla andra som man själv vill bli behandlad.

Så klart träffade vi en hel del trevliga turister på vår resa med, utan tvekan. Jag tror bara att resten av världen, och inte minst vi svenskar, har en hel del att lära av den värme som finns mellan människor här. Det är ett socialt smörjmedel och det gör livet lättare och trevligare. Jag fick frågan av min syster om jag inte känner mig ensam här. Jag svarade som det är, att jag tyvärr kände mig mycket mer ensam i Sverige än här.

Låt oss kiwifiera världen mer, le mot varandra, fråga om du ser någon som behöver hjälp och ge den där ensamma äldre damen några vänliga ord. Det kan betyda mer än du tror och det gör även dig gladare, ända in i själen!